Veckans intervju – Monia Benbouzid & Esabelle Dingizian

Deras historia skiljer sig åt men de förenas i ett starkt engagemang för afrosvenskar och andra rasifierade grupper. Nu berättar Miljöpartiets drivna riksdagskandidater Monia Benbouzid och Esabelle Dingizian om kampen för representation, studier i överklassmiljö och afrosvenskars dominans inom företagande.

Monia Benbouzid och Esabelle Dingizian  

Till vänster i bild


Namn: Monia Benbouzid


Ålder: 37 år


Uppväxt i: Sverige, Saudiarabien & Schweiz (född i Frankrike, har algeriska rötter)


Aktuell som: Riksdagskandidat för Miljöpartiet, plats 35 Stockholms kommun


Till höger i bild


Namn: Esabelle Dingizian


Ålder: 52 år


Uppväxt i: Malmö (har armeniska rötter)


Aktuell som: Riksdagskandidat för Miljöpartiet, plats 4 Stockholms Län

 

 

Monia och Esabelle vill ta makten tillsammans med afrosvenskar

Hur ser era personliga och politiska bakgrunder ut?

Monia:

– Jag kom till Sverige för 20 år sedan och gick in i samma system som alla nyanlända kommer in i, Svenska för invandrare (SFI) och förberedelseklasser. Vid den tiden var inte Sverige med i EU och jag hade tagit en fransk gymnasieexamen. Men jag fick inte tillgodoräkna mig de studierna och fick istället börja om från början. Jag blev placerad som förstaårselev på ett gymnasium ute på Lidingö, i överklass-Sverige helt enkelt. Jag kunde inte ett ord svenska men jag gick där i tre år och tog studenten för andra gången i mitt liv. Efter det så sökte jag in på universitetet och kom in. Jag tog en magisterexamen i internationell ekonomisk historia och en kandidatexamen i ekonomisk historia.

– I samband med mina studier så träffade jag min man och det blev nog ett avgörande kliv för mig in i det svenska systemet. Svenska språket blev viktigare än någonsin för mig och åtta år senare fick vi vårt första barn. Idag är jag trebarnsmamma och försöker få vardagen att gå ihop med eget företag samt internationella uppdrag inom migration och utveckling. Jag har varit aktiv i Miljöpartiet sedan 15 år tillbaka.

Esabelle:

– Jag är uppväxt i Malmö, i en socialdemokratisk miljö. Min familj lutade mer åt höger men jag fick in en världsbild där det kunde finnas många olika sorters familjer, till exempel ”industri-Malmö” fast min pappa var företagare. Så de här orättvisorna jag såg baserades ju inte bara på klass utan också på kön. Kön brukar jag ofta lyfta upp som det första som jag såg eftersom jag har en två år äldre bror och jag tyckte att det var dåligt att han fick göra vissa saker som inte jag fick göra. Så aktivisten i mig upptäckte jag väldigt tidigt och tog fram den på ett väldigt personligt plan.

– Var gäller utbildning och jobb så har jag bytt bana flera gånger, från att sy kläder och jobba i butik till att jobba som barnsköterska. När jag var 37 år så började jag studera på Södertörns högskola och genom de studierna så fick jag alla olika typer av maktstrukturer synliggjorda för mig. Jag var redan då politisk aktiv men i början så förstod jag inte riktigt representationens betydelse i politiken utan trodde att folk som sa att de kämpade för en bättre värld verkligen menade det. Men det blir ganska uppenbart att icke-svarta människor inte driver frågor som är viktiga för svarta människor när man studerar hela paletten med maktstrukturer i samhället.

I er valkampanj ”Ta Makten med Esabelle & Monia” fokuserar ni mycket på förorten. I förorten så bor det många afrosvenskar. Hur gör ni för att den afrosvenska minoriteten inte ska glömmas bort i ert arbete för, och med, förorten?

Monia:

– Jag rör ju mig inom näringslivet och jobbar jättemycket med företagare. I den världen så är afrosvenskar de som toppar listorna när det gäller att starta och driva verksamheter. Så jag har aldrig upplevt att jag behöver bortse från andra grupper för att komma närmare min egen grupp. För jag tycker svenskar med afrikansk bakgrund dominerar bland företagare, alltifrån somalier till västafrikaner och kenyaner. Så min approach till afrosvenskar i förorten skiljer sig inte från min approach till övriga ”förortare”. Approachen är att vi behöver lyfta fram positiva exempel och ledarskapet som finns i förorten. För våra förorter har blivit marginaliserade och då är det viktigt att lyfta fram ledarfigurer från dessa områden som kan skapa en dialog med andra målgrupper.

Esabelle:

– Monia och jag har ju egentligen inte så mycket gemensamt när det gäller den politiska erfarenheten men kampanjen är ju en paketering av oss två som politiker. Sen så går ju vi självklart till val på Miljöpartiets politik, vi har ju ingen egen politik. Däremot så har vi helt olika erfarenheter. Anledningen till att jag ville lyfta in Monia i kampanjen är ju att jag förstår vikten av att det behövs afrosvenskar i riksdagen, afrosvenskar som också har Miljöpartiets gröna värderingar.

– Jag vet ju att afrosvenskar är den grupp som har det allra värst i Sverige, därför att statistiken visar det. Oavsett om vi pratar jobb, utbildning eller hatbrott. För att vi ska få igång en förändring när det gäller detta så måste afrosvenskar vara delaktiga i det arbetet. Så Monia har, borde ha och ska ha förtroende hos andra afrosvenskar. Ett förtroende som jag aldrig kan få fullt ut eftersom jag alltid kan få höra att ”du är ju inte svart, du är vit, du vet inte hur det är att vara svart”. Så jag kan ju inte förändra saker helt själv, det kan jag ju inte lova folk och det gör jag inte heller. Men vi kan däremot försöka skapa en rörelse som ser Monia och mig själv som dörröppnare för underrepresenterade grupper. Sen så tycker jag att det civila samhället, med afrosvenskarna i spetsen, ska ställa krav på oss politiker. Men det ska vara rimliga krav tycker jag. Det är ingen mening att stå och skrika att vi vill ha ”det här och det där”.  Det gäller att lära sig förstå makten och kunna kompromissa så att vi kan komma vidare med de saker som vi vill göra eller förändra.

Så vad behöver vi afrosvenskar göra då för att komma vidare med våra frågor?

Esabelle:

– Alla behöver inte nödvändigtvis bli politiker. Men bli medlem och kom på medlemsmöten. Räck upp din hand och berätta hur just ditt bostadsområde ser ut och vilka behov som finns där.

– Men sen är det klart att om jag får femtusen personvalskryss i valet så tas jag ju på mer allvar inom partiet än om jag får femtio kryss. Så se mig som en dörröppnare direkt in i Rosenbad.

Det senaste året så har det i debatten när det gäller afrosvenskar och andra rasifierade grupper förts fram att det i forskning, media och rent allmänt behövs pratas mer om ras och rasdiskriminering. Hur ser ni som politiker på det?

Monia:

– Jag tycker rasdiskussionen är jätteviktig. Man ska inte hålla på att städa saker under mattan. Men diskussionen blir viktigt för mig när det gäller rättigheter. För det är viktigt att inte hamna i en etnologisk korridor där man börjar diskutera rasens betydelse. Så i dagens moderna samhälle bör ras användas när vi lyfter fram varandras rättigheter, det vill säga att vi alla sitter på samma rättigheter och ska ha samma rättigheter. Så det är i den enda aspekten som jag tycker att det är väsentligt att prata om ras. Annars så vet vi ju att när ras används i retorik så hamnar man ändå till slut i en rasbiologisk återvändsgränd. Så jag tycker att ordet endast ska användas för att främja varandras rättigheter, punkt.

Esabelle:

– Som social konstruktion är det klart att vi ska använda det. Jag har redan pratat om det i vårt parti och vi står ju för att vi absolut inte ska ta bort begreppet ras ur den svenska lagstiftningen. Det vore ju som att ta bort begreppet genus.

Varför har inte Miljöpartiet ställt sig bakom alla de åtgärder som föreslås i MKC:s afrofobirapport samt de 15 punkter som Afrosvenskarnas Riksförbunds fört fram i sin agenda inför valet?

Esabelle:

– Vi står ju bakom allt förutom punkten som gäller jämlikhetsdata.

Men många menar ju på att jämlikhetsdata är den absolut viktigaste åtgärden av alla dessa punkter och kanske en förutsättning för att alla de andra åtgärderna ska kunna bli verklighet?

Esabelle:

– Jag tar gärna den debatten i något större sammanhang. Men med min kunskap och erfarenhet när det gäller detta så tycker inte att jämlikhetsdata är det väsentliga. Vi har redan så mycket data på detta område. Det vi behöver sätta igång är ju ett ordentligt arbete kring dessa frågor.

Monia:

– Jag håller med. Men samtidigt så tycker jag att detta är data som kommer användas i ett visst syfte. Jämlikhetsdata kommer användas i ett integrationssyfte och då kan det faktiskt bli intressant. Vi kommer ju behöva backa upp alla de här olika politiska åtgärderna med data. Så jag tror att när förutsättningarna för politiken är klara så kan detta kanske bli aktuellt. Men data ska inte utforma politiken, data ska backa upp politiken.

Miljöpartiet profilerar sig starkt som ett parti där mångfald är viktigt men trots det så finns det inte särskilt många afrosvenskar eller andra rasifierade kandidater på era listor till riksdags-, kommun- och landstingsvalet. Vad gör partiet för att ”leva som det lär” och få större representation av afrosvenskar?

Esabelle:

– Det är en jätteviktig fråga och jag kan berätta att så här har det inte sett ut tidigare. Men saker och ting går inte bara åt ett håll och det är väldigt många inom partiet som har reagerat på våra listor. Förhoppningsvis kommer vi sätta igång ett arbete efter valet för att förändra detta och den kampanj som jag driver nu är bara en försmak av vad som ska hända efter valet. För den här situationen är fullständigt oacceptabel.

– Så insikten finns och jag tänker själv skriva till vår kongress om den här frågan. Problemet har väl varit att Miljöpartiet inte har haft någon vana av att gå ut och värva medlemmar. Det har varit en svaghet hos oss. Jag vet ju själv att om vi ska kunna få in underrepresenterade grupper så måste vi gå ut och jobba aktivt för att få in dem. Så det är det vi måste göra och det är det jag själv och Monia håller på med.

Till sist, varför ska afrosvenska väljare rösta på Miljöpartiet och varför ska vi rösta på någon av er två?

Esabelle:

– Därför att Miljöpartiets värderingar och idéer är framtiden. Vi är solidariska och vi är också ett regeringsdugligt parti. Man ska kryssa för mig om man bor i Stockholms län och kryssa för Monia om man bor i Stockholms kommun. För vi är två kandidater som lyfter fram afrofobi och den situation som afrosvenskar har i samhället.

Monia:

– Miljöpartiet är ett parti som är en fantastisk plattform för oss som har våra egna särfrågor och som vill driva dem. Vi är en platt och demokratisk organisation, på ett sätt som jag inte tror existerar i andra partier. Så det är lätt att komma in i partiet och snabbt få en position där du kan driva de frågor som du brinner för. Till skillnad mot Socialdemokraternas hierarkiska organisation eller andra gamla partier.

– Vill man sedan ha en representant som kommer driva frågor som på ett uppriktigt sätt ligger närmast en själv, ja då ska man rösta på mig. För jag hoppas att jag är en självklar representant för afrosvenskar, dels för att jag kommer från en bransch där många afrosvenskar verkar i och dels för att jag är en del av den kampen som vi för tillsammans. Så jag är inte främmande för de frågor som afrosvenskar vill driva och jag brinner lika mycket som mina väljare brinner för de här frågorna.

Publicerad i Afrofobi, Afrosvensk, Icke-vit, Politik, Ras, Svarta/Afrosvenska kvinnor, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

fem × fyra =