Veckans intervju – Zimzon Lelo

Han blev mobbad i skolan, petad från fotbollslaget när han var sju år och en knäskada förstörde hans proffsdrömmar. Nu jobbar han som fitnessexpert, modell och hjälper andra utmana sig själva ”in the Zimzone”.

Zimzon Lelo

 

Namn: Zimzon Lelo


Ålder: 29 år


Uppväxt i: Rågsved


Aktuell som: Fitnessexpert, personlig tränare och modell

 

 

 

 

 

 

 

 

Hur ser din personliga bakgrund ut?

– Jag är uppväxt i Rågsved, som är en förort i södra Stockholm. Överhuvudtaget så rörde jag mig mycket i Stockholms södra delar, bland annat Östberga. Men även i Stockholms innerstad så höll jag mig på den södra sidan, runt Medborgarplatsen och Mariatorget.

– Min uppväxt var väldigt färgglad, speciellt tillsammans med mina syskon. Vi hade en oerhörd fantasi och väldigt kul ihop. Tillvaron var lite som en Disneyfilm och när jag gick på ”lekis” så tänkte man inte på hur folk såg ut eller vilken hudfärg de hade. Jag visste ju självklart att jag var svart men det var inget som pekades ut eller gjordes någon stor grej av.  Men när jag var sju år så hände någonting. Då började jag skolan och då fick jag höra saker som ”där är den n*g*rn”, ”där är den där svarta killen”. I min första skola, Hagsätraskolan, så utsattes jag också för mobbning på grund av min hudfärg. Så jag bytte skola i årskurs två, från Hagsätraskola till Rågsvedsskolan. Dels för att vara närmare mina syskon men också för att inte vara lika utsatt.

Hur blev det efter att du hade bytt skola?

– Det blev lite bättre. Majoriteten i klassen var fortfarande vita svenskar och jag var den enda svarta killen i min klass. Men sedan så kom det en ny kille till klassen och han var från Etiopen. Så jag fick ta hand om honom i början och hjälpa honom med svenskan bland annat. Men han blev också en trygghetsfaktor för mig, eftersom jag inte var ensam svart person i klassen längre.

– Men jag minns också att det skiljde sig väldigt mycket mellan mig och mina vita svenska kompisar. När jag gick hem till dem så fick jag sitta och vänta när de åt middag med sina familjer. Jag var ju van vid att när någon kom hem till vår familj, och vi skulle äta, så åt de givetvis med oss också.

Vilka intressen betydde mycket för dig under din uppväxt?

– Idrotten. Jag spelade fotboll och den hjälpte mig oerhört mycket med att komma in i det svenska samhället. Men också med saker som moral, etik och social kompetens. Jag spelade i Rågsved men jag blev petad när jag var sju år. Det var nog min första upplevelse av att bli bortvald men jag tror också att det är från den händelsen som jag fått min inställning att inte lyssna på när folk säger att saker inte går att göra. ”Nej”, ”kan inte”, ”det är omöjligt”, sådana typer av inställning existerar inte för mig.

– Jag hade uppehåll i ett år från fotbollen. Två kompisar till mig som spelade i Djurgården frågade mig en dag om jag ville komma med och provträna, så då gjorde jag det och det gick väldigt bra. Så jag spelade där från att jag var runt åtta-nio år till att jag blev tretton år.

Hur ser din koppling till den afrikanska kontinenten ut?

– Jag är född i Angola och kom hit till Sverige med mina föräldrar när jag var några månader gammal. Min mamma är från Kongo och min pappa är från Angola. Så det är den kopplingen jag har till den afrikanska kontinenten.

– Hemma så levde vi ett väldigt afrikanskt liv. Vi åt afrikansk mat och pratade lingala, som är ett av språken som talas i Kongo. Tyvärr fick jag dock inte lära mig portugisiska.

Var bor du idag?

– Idag så bor jag i London och jag har bott där i cirka tio år. Jag flyttade dit samma år som jag skulle fylla tjugo. Man kan säga att jag fick en liten uppenbarelse strax innan jag flyttade dit. För jag är en oerhörd drömmare, inga drömmar är för stora eller för små för mig. Jag kände att jag inte skulle kunna uppfylla dessa drömmar om jag bodde kvar i Sverige, på grund av hur det svenska samhället är byggt. Känslan var att jag inte skulle få samma möjligheter som en vit svensk, trots att jag pratade korrekt svenska, kunde artikulera mig och att jag var villig att jobba hårt för det jag ville uppnå. Så jag valde mellan att flytta till London, Paris eller Belgien. Valet föll på London. Men jag fick en liten chock när jag landade i Luton första gången och det stod en svart tulltjänsteman där som kollade mitt pass.

– Jag hade ju en väldigt negativ bild av vilka jobb vi svarta kunde få i Sverige och nu kom jag till England där det stod en svart person som hade ansvaret att kontrollera folks pass. Det var en jättestor grej för mig. Sen när jag kom till London så såg jag svarta män som gick runt i kostym, svarta män som körde fina bilar och svarta män som hade bra jobb. Det var inga som såg ner på dem eller som kallade dem för nedsättande ord. Då tänkte jag att ”här ska jag vara”, ”här trivs jag”. Ju längre tiden har gått så har jag givetvis sett att rasism även finns i London men det finns en helt annan vana bland folk att se och umgås med människor med annan bakgrund än den vita, och det har också löpt jämsides med hur London som stad har utvecklats.

Vad var anledning till att du flyttade till London?

– Anledningen till att jag flyttade dit från första början var ju att jag skulle bli fotbollsproffs. Men jag hade egentligen inga kontakter inom den branschen där, utan jag åkte dit för att ta chansen att uppfylla mina drömmar.

– Det gick ganska bra och jag spelade som ”semi-professional” i fyra-fem år i de lägre divisionerna. Tyvärr så slet jag av ledbandet i mitt ena knä när jag var 24 år. Men då väcktes min inställning att ingenting är omöjligt till liv igen.

På vilket sätt då?

– Jo, när jag låg där på operationsbordet och läkarna sa att det kan ta upp till ett år innan du kan gå ordentligt så tänkte jag bara ”aldrig i livet”. Så jag bestämde mig för att jag skulle delta i min första bodybuildingtävling. Jag hade ett år på mig innan jag skulle upp på tävlingsscenen.

– En del av mina kompisar trodde inte att jag skulle klara det, jag gick ju runt med gipsat ben. Men jag hade utbildat mig till personlig tränare strax innan jag blev skadad, bara för att ha något att falla tillbaka på om det inte skulle gå bra med fotbollen. Så jag körde på med rehab samtidigt som jag började förbereda mig för tävlingen. Sen var dags för tävling, man skulle upp på scen och jag var ju lite nervös så klart. Så jag stod där uppe när de skulle annonsera vem som hade vunnit och jag förstod att det var jag hade tagit hem segern efter att de hade berättat vilka som kom trea respektive tvåa.

Vad fick den här segern för betydelse för dig?

– Den satte fart på min karriär som personlig tränare och jag fick bland annat lägga upp ett 3-månaders träningsprogram i tidningen Muscle & Fitness, som är ett av världens största fitnessmagasin. Samarbetet med den tidningen har också fortsatt och jag är med i månadens nummer med ett ”tire workout”-program.

– Men hela min bakgrund har hjälpt min utveckling inom hälsobranschen generellt. Dels genom att min attityd stärkts men också genom att jag kan använda allt det jag har upplevt, både framgångar och motgångar, och lättare sätta mig in i mina klienters utmaningar. Så det hjälper mig att jag har en ”story” bakom mig.

Jag har ju haft möjligheten att testa på ditt träningskoncept, och nästan aldrig känt mig så slutkörd men samtidigt också känt att jag verkligen tränat ordentligt. För de som ännu inte har testat ditt koncept, kan du berätta vad det heter och vad det går ut på?

– Mitt träningskoncept som jag byggt upp kallar jag för Zimzone. Jag tar dig kort och gott in till min ”zone”. Konceptet bygger på tre saker; fitness, kost och ”lifestyle consulting”. Det utgår ifrån att om du vill få resultat av din träning så måste allt annat runt omkring dig fungera, dvs. kosten och hur du lever ditt liv.

– När det kommer till träningen så gillar jag att man använder sin egen kroppsvikt som motstånd, för jag gillar att bygga upp människor från grunden. Det är många som gillar att lyfta vikter på gymmet men jag anser inte att det är det primära, utan det är externa saker som du använda dig av när du nått full kapacitet i att kunna behärska och kontrollera din egen kropp. Men fram till att du når dit så bygger konceptet mycket på att du ska använda din egen kroppsvikt.

Avslutningsvis, det kommer ju mer och mer statistik och forskning som visar att afrosvenskar som grupp är väldigt utsatta inom en rad olika områden, hälsa är tyvärr inget undantag. Vilka är dina tips, med utgångspunkt från din yrkesroll som fitnessexpert och personlig tränare, till afrosvenskar när det gäller hälsa och träning?

– Nu blir det lite marknadsföring här men på min hemsida så lägger jag upp olika övningar som man kan göra hemma. Så ett bra tips är att kolla in min sajt. Sen är min upplevelse att vi afrikaner rent generellt kanske inte känner att hälsa och träning är något som berör oss, utan många känner väl att ”we are strong people”. Det finns en stolthet som gör att många tänker att ”jag blir inte sjuk” men precis som du säger så finns det ju mycket som tyder på att många inom den afrosvenska gruppen drabbas av till exempel diabetes, högt blodtryck och olika typer av cancer. Sen är det klart att om du som afrosvensk har ett fysiskt krävande jobb så blir det ännu viktigare att du tar hand om kropp. Då gäller det att släppa på den här stoltheten vi bär på och göra de där armhävningarna hemma. För man kan förändra så mycket med väldigt små medel.

– Men jag tror också att det är viktigt att afrosvenskar läser på mer om träning och hälsa samt att vi afrikaner/afrosvenskar som jobbar inom de här områdena kommer ut mer inom gruppen och bidrar med våra kunskaper.

Publicerad i Afrikanska diasporan, Hälsa & Träning, Svarta/Afrosvenska män, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,
0 comments on “Veckans intervju – Zimzon Lelo
1 Pings/Trashbacks för "Veckans intervju – Zimzon Lelo"
  1. […] har den mest delade intervjun i den här bloggens historia. På lördag gör Zimzon Lelo premiär i tv4:s Gladiatorerna. ”All […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

tio + sju =