Veckans intervju – Tobias Hübinette

Jag vet vad en del av er tänker. Var inte det här en afrosvensk blogg? Varför är det en koreansk svensk på bilden? Lugn, bara lugn. Mannen på bilden är en av få forskare i Sverige som tydligt, och inte sällan med kontroversiella rubriker som följd, arbetat för att svensk forskning ska våga ta upp frågor om ras och rasminoriteters situation. I veckans intervju berättar Tobias Hübinette om Mångkulturellt centrums afrofobi-rapport, afrofobi-begreppets långa historia och varför vi afrosvenskar inte ska hoppas på hjälp från de etablerade medierna.

Tobias Hubinette, forskare

Namn: Tobias Hübinette


Ålder: 42


Aktuell som: Huvudförfattare till rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige”

 

 

 

 

Tobias Hübinette om ras och afrofobi

Kan du ge en kort bakgrund till att Mångkulturellt Centrum fick uppdraget att ta fram afrofobirapporten?

– I slutet av 2013 fick vi på Mångkulturellt Centrum förfrågningar från regeringen om vi kunde ta emot ett uppdrag om att skriva en rapport om afrosvenskars situation och afrofobi. Bakgrunden till detta tror jag är att flera år av politisk aktivism från afrosvenskars sida har haft som ett önskemål att en sådan här rapport skulle tas fram. En rapport som sammanställs av forskare och som får regeringsstatus. Dessutom så tror jag att vi måste se kraven eller önskemålen om att ta fram rapporten som en följd av eller i relation till de skandaler som varit de senaste åren när de gäller afrosvenskars situation. Så att beställningen av den här rapporten kom är ett resultat av påtryckningar från den afrosvenska gruppen.

Varför är det viktigt att ord/begrepp som afrosvensk och afrofobi används i forskning och i media sam rent allmänt?

– Om vi tar kategoribegreppet afrosvensk så är det ett ord som representanter från gruppen själva har myntat. Det gör ordet unikt eftersom det rent historiskt oftast har varit majoritetsbefolkningen som bestämt vad en minoritetsgrupp ska heta. Tidigare var det helt uppenbart att det var så, exempelvis kallade svenska staten romer för zigenare och samer för lappar. Men i och med att vi i rapporten rekommenderar användningen av ordet afrosvensk så vill ju vi slå ett lag för att det är ett begrepp som gruppen själva fört fram (framförallt av afrosvenska aktivister), därför är det också viktigt att det begreppet används.

– Tittar vi sedan på begreppet afrofobi så har det använts som begrepp i andra länder och dyker upp som ord i svenska artiklar på 1990-talet. Men först vid 2000-talet så tas det upp som begrepp mer officiellt, framförallt i hatbrottssammanhang och av DO (Diskrimineringsombudsmannen, journalistens anmärkning). Här har både afrosvenska aktivister och forskare efterfrågat en benämning på fientlighet mot svarta som kan motsvara begrepp som antisemitism eller antiziganism. Om vi inte har dessa begrepp så finns ju inte de här företeelserna. Därför behövs ordet och begreppet afrofobi användas.

– Sedan har afrofobi som begrepp en lång bakgrundshistoria. Det finns nämligen en föregångare till ordet som heter negrofobi och det verkar vara det äldsta begreppet på fientlighet riktad mot en minoritetsbefolkning överhuvudtaget. Många tror ju att begreppet afrofobi kommer från begreppet homofobi men så är det inte. Väldigt mycket tyder istället på att begreppet negrophobia (som det heter på amerikansk engelska) var ett uttryck som abolitionisterna använde redan på 1820-talet, alltså på en tid då man inte pratade om vare sig homofobi eller homosexuella som begrepp.

Från ditt perspektiv som forskare, hur är situationen för afrosvenskar som grupp och hur behandlas afrosvenskar av majoritets-Sverige?

– I statistikens värld så går det att se klart och tydligt att det är den grupp som har det allra mest besvärligast, bredvid gruppen från mellanöstern. Med statistikens värld så menar jag då afrosvenskar från subsahariska Afrika och mellanöstern-svenskar från Nordafrika och västra Asien. De två demografiska befolkningsgrupperna hamnar alltid längs ner när det gäller statistisk för hälsa, inkomst, boende i utsatta stadsdelar etc. Sedan finns det mycket som tyder på att romer hamnar under båda dessa grupper men för romerna finns ingen samlad statisk än. Men romer är en mycket mindre grupp än afrosvenskar. Så bland de större minoritetsgrupperna i Sverige så är det uppenbart att den afrosvenska befolkningen är en av de mest marginaliserade grupperna.

– När det gäller behandlingen av afrosvenskar så är det ju så att i Europa så bygger man sin gemenskap på vithet, särskilt i Sverige. Så det innebär att afrosvenskar blir särskilt exkluderade. Det är ju därför många svenskar, vita svenskar likväl som svarta svenskar, har svårt med begreppet afrosvensk. För i Sverige så accepteras det inte att man både kan ha afrikanskt påbrå och vara svensk.  ”Du är ju svart/afrikan, då kan ju du inte vara svensk” är den attityd som många afrosvenskar möter.

Finns det några aspekter i situationen för afrosvenskar som inte togs upp i rapporten eller som skulle behöva belysas mer?

– Ja, absolut! Vi valde att fokusera på statistik eftersom det finns en enorm brist på kunskap om afrosvenskars situation. Men det innebär att vi inte kunde gå in på t ex underrepresentation i kulturvärlden, både när det gäller frånvaron av afrosvenskar men också om hur svarta människor framställs i alla typer av medier. Andra saker som vi heller inte tog upp särskilt mycket är hälsa, både fysisk och psykisk hälsa, där det också verkar finnas en enorm brist på kunskap när det gäller afrosvenskar. Notera att hälsa även inbegriper dödlighet och specifikt då överdödlighet, där det börjar komma vissa indikationer på att afrosvenska kvinnor med bakgrund från vissa länder i Afrika dör i högre utsträckning när de föder barn än andra grupper.

Hur ser övriga forskar-Sverige på forskning kring afrosvenskar?

– De svenska forskare som forskar om minoriteter bedriver sällan forskning på den här nivån. Antingen så gör de en grov uppdelning mellan ”svenskar” och ”invandrare”, en uppdelning som inte säger så mycket egentligen, eller så är de specialiserade på ett visst ursprungsland, t ex Somalia.

– Det som jag tror har förhindrat att man forskat om afrosvenskar är att forskningen gör så att man måste prata om ras. Så i Sverige finns det bara runt 10 stycken forskare som forskar på ras och som är influerade av den rasforskning som sker i den engelsktalande världen. På europeisk nivå så brukar det kallas ”Black European studies” och det vi kan se är att de flesta av de forskare som sysslar med detta i Sverige själva är afrosvenskar. Tyvärr så är det fortfarande så att de flesta forskare i Sverige tycker det är konstigt att forska på gruppen afrosvenskar.

Vilka av de förslag, som ni gett till regeringen i rapporten, tycker du är viktigast och varför?

– Kunskapsbiten är avgörande. Bristen på kunskapen om afrosvenskars situation idag, men också historiskt, är skriande. Då tänker jag främst på kunskapsbristen hos majoritetsbefolkningen men också bland afrosvenskar själva, speciellt unga afrosvenskar som riskerar att växa upp helt historielösa och som inte vet att det funnits en svart närvaro sedan lång tid tillbaka. Så länge den skriande bristen på kunskap inte bekämpas är det svårt att gå vidare till andra åtgärder.

– Den andra viktiga delen är åtgärderna mot hatbrott, och troligtvis också mot diskriminering.

Varför finns det ett sådant motstånd i Sverige att prata om ras?

– Det beror nog på att Sverige under första hälften av 1900-talet var besatt av att prata om ras, fast då ur ett rasbiologiskt perspektiv. Sedan vände Sverige helt under andra hälften av 1900-talet och gick in i färgblindheten istället. Så det blir väldigt svårt för många svenskar idag att erkänna att ras spelar roll, som social konstruktion. Trots att de flesta inte har problem med att prata om ras när det gäller andra länder, t ex USA eller UK.

– Det här leder ju till att hela situationen blir absurd och att man istället väljer att prata om kultur-, religion- eller språkskillnader. Trots att det finns så tydliga bevis för att det inte räcker med att prata utifrån dessa parametrar.

Till sist, vilken betydelse har media när det gäller formandet och stärkandet av en afrosvensk identitet?

– De etablerade medierna i Sverige är ju extremt vita, både i journalistkåren, på ledningsnivå, och bland dem som skildras i medierna. Så den etablerade medievärlden i Sverige är nog svår att hoppas så mycket på i den här frågan, förutom kanske på lokal nivå. Här i söderort finns ju t ex tidningen Södra Sidan och den försöker ju bland annat belysa sådan här frågor. Men jag tror att den enda vägen fram är att afrosvenskar skapar egna mediala plattformar, precis som man gjort i USA och i UK.

Publicerad i Afrofobi, Afrosvensk, Forskning, Ras, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

20 − tretton =