Veckans intervju – Stevie Nii-Adu Mensah

Han har producerat musik för artister som Adam Kanyama och Seinabo Sey, jobbat på Fryshuset och satt upp egna pjäsen ”That He Said She Said Type Event”. För bloggen berättar Stevie Nii-Adu Mensah om att dela sin tid mellan Ghana och Sverige, sitt jobb som musiklärare, och varför afrikanska föreningar behöver bli mer aktiva. Stevie Nii-Adu Mensah

Namn: Stevie Nii-Adu Mensah


Ålder: 32 år


Uppväxt i: Västerort (i Stockholm)


Aktuell som: Lärare och musikproducent

 

 

 

 

 

Stevie Nii-Adu Mensah – en mångsysslare i Ghana och i den afrikanska diasporan

Du är aktuell med singel ”Du blöder” som handlar om din uppväxt under 80- och 90-talet. Den är verkligen en konkret genomgång av ditt liv och egentligen skulle vi kunna prata hela intervjun om texten till låten men om du själv får välja ut några delar av den och delge oss, vilka väljer du då?

– Jag tror att om jag ska välja ut några delar av låten, utifrån vilka spår de har lämnat hos mig, så är det när jag som lågstadieelev verkligen började gå in i breakdance. Det talas ofta om första vågen av breakdance i Sverige från tidigt 80-talet, och de som ingick i den vågen var inspiratörer till mig själv, min bror och våra vänner. Så runt år 1987, 1988 och 1989 så var breakdance allt som jag hade något intresse för. Andra pratade om den senaste leksaken eller senaste Nintendo, och det fanns ju där i bakgrunden för mig också men för mig så betydde dansen allting. Så det är en av delarna som jag skulle välja ut.

– Sen är det givetvis delen som handlar om när min bror dog på nyårsafton 1992/93. För det förändrade allting för mig. Men sen så är det också delen som handlar om när jag ”vaknade”. För det var några år som jag bara var som en zombie. Det var inte förrän jag började sjunga gospel år 1997, som jag nämner i slutet av låten, som jag kom ur det här tillståndet och började uppskatta saker igen.

Du gör verkligen skäl för titeln mångsysslare och jobbar som producent, låtskrivare, dans- och musiklärare, musiker och regissör. Men om vi koncentrerar oss på din roll som musiklärare, hur kom du in på den yrkesbanan?

– Jag kom in på den efter gymnasiet. Jag hade ju pluggat media och haft som mål att bli musikjournalist men jag hade samtidigt en passion för att utöva musik. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle fördjupa mig i det. Sen så blev det så att jag sökte till en skrivarutbildning efter gymnasiet som ej blev av och då drog jag till London istället. Dels för att min pappa bodde där (och jag ville lära känna honom bättre) och dels för att jag vill hitta möjligheter inom musiken och göra det till min karriär.

– I London träffade jag en man som kom att bli min mentor, Chris Wilson, och han var musiklärare på Royal Academy of Music och också lärare på en skola som jag sedan skulle komma att gå på, Hackney College/Hoxton Hall. Det var när skolan hade ”öppet hus” som jag träffade honom, vi hängde lite och spelade lite keys (keyboard), och han föreslog att jag skulle bli musikpedagog.

Hur har ditt jobb som musiklärare sett ut i Sverige?

– Jag blev färdig med min musiklärarutbildning i London 2004. Efter det så jobbade jag lite i London och sen så åkte jag faktiskt till USA först. Fick en rätt bra inkörsport till en skola i Boston och de ville sponsra mig men det tog väldigt lång tid att fixa visum så jag åkte tillbaka till Sverige. Här i Sverige så började jag jobba som vikarie på Hjulstaskolan. De tyckte verkligen om mig så de gav mig en fast tjänst. Samtidigt så började jag söka mig till Fryshuset för att jobba lite mer specifikt med musiken. Jag var ju visserligen musiklärare på Hjulstaskolan men de hade en snävare plan att jobba efter och jag kände att på Fryshuset så fick man jobba mer konkret med musiken. Tiden på Hjulstaskolan gav mig lite avsmak för det svenska skolsystemet eftersom det är så mycket tid som går åt till det administrativa och då tappar man fokus på eleverna och på tiden i klassrummet.

– Så mellan 2005-2006 så var jag här i Sverige och undervisade men min passion fanns inte riktigt där, inte som den hade funnits i London eller USA. Men jag fick mitt amerikanska visum år 2006 så drog jag tillbaka till USA och var där till 2008, och då kom min passion för musiken tillbaka. Sen när jag kom tillbaka till Sverige så jobbade jag på engelska skolan i Sätra och efter det gick jag helt över till att jobba på Fryshusets musikverksamhet FUSE, där jag bland annat jobbade som mentor till Malcolm B och Adam Kanyama. Då gick jag ännu mer in på musikproduktion och sångundervisning.  

I nästan allt det du gör, oavsett om det handlar om musik, teater eller dans, så tycker jag att kopplingen till svart och/eller afrikansk identitet finns närvarande. Det är något som jag själv och många andra uppskattar väldigt mycket. Hur ser du själv på frågor om svart/afrikansk identitet och om afrosvenskhet?

– Jag har ganska goda förhoppningar när det gäller frågor om afrosvenskhet även om det kanske inte ser ut så eftersom jag bor i Ghana. Men någonting som jag känner är problematiskt är att folk inte verkar vara så pepp på att vilja gå tillbaka, och när jag säger ”gå tillbaka” så menar jag gå tillbaka till afrikansk historia, och folk är heller inte beredda att sluta sig samman. För jag tror att positiva förändringar kan ske så snabbt om vi väl gör dessa saker. Jag tror att skälet till att det tar lång tid att komma in i det svenska samhället som svart, som afrosvensk, är för att vi inte är enade. Men jag är ändå optimistisk för jag ser ändå att det finns organisationer som försöker ena oss och som arbetar med de här frågorna. Jag skulle dock vilja se att saker förändrades i ett snabbare tempo.

Vad tror du behövs för att de ska ske?

– Jag tror att det är väldigt viktigt organisationerna fortsätter jobba på, t ex Afrosvenskarnas Riksförbund, och att det finns en kontinuitet. Men jag tror också att andra organisationer och privatpersoner kan göra mer. Det viktigaste är att det finns en regelbundenhet när det gäller aktiviteter och events. Speciellt för unga afrosvenskar, för schoolkids. Så gå in i skolorna och börja prata om de här frågorna, de är så förändringen kommer komma.

Hur påverkas du som kulturutövare av diskussionerna kring dessa frågor?

– Jag påverkas genom att det mer mig en eld till att försöka göra något. Nu när jag kom till Sverige under sommaren så hade jag bestämt mig för att jag skulle fortsätta jobba med de här kulturella frågorna och jag har samarbetet med Vägen Ut i princip hela den tiden.

– Jag har också försökt påverka, från Ghana, så att folk inom musiken här i Sverige träffas regelbundet och skapar någonting tillsammans. Bland annat så har jag tagit kontakt med en tjej som heter Esabella Domenico, som jag har jobbat med tillsammans på Fryshuset. Hon är en av de grymmaste sångerskorna, producenterna och musikinstrumentalisterna jag vet. Så jag har jag försökt koppla ihop henne med andra unga för att de ska kunna bli inspirerade av henne. Det är lite så jag vill jobba, koppla ihop inspirerande unga människor med andra unga människor, som in sin tur kommer gå vidare och inspirerar andra.  

På senare år så har många talangfulla svenska artister inom hiphop, r’n’b och soul fått sina genombrott och blivit kända för en bredare publik. Du har producerat och jobbat med de flesta av dem, exempelvis Malcolm B, Adam Kanyama, Sabina Ddumba och Seinabo Sey. Vad betyder det för dig och vad har du för tankar kring utvecklingen för dessa artister?

– För mig personligen så blir det ett kvitto på att jag har ett öga för talanger inom musiken. För när jag träffade de här olika artisterna så var de inte alls lika etablerade som de är nu. Sen så tänker jag också att hypen kring dessa artister ofta kommer när någon känd journalist eller stor tidning skriver om dem och det ger i sin tur en dominoeffekt.

– Om den hypen i sin tur är bra, det vet jag inte. För jag tror det är viktigt att alltid ha den här hungern och drivet som artist. Det är något som jag såg i alla de här artisterna som du nämner. Men jag är väldigt tacksam för att jag då, liksom nu, har kunnat jobba med unga talanger och hjälpa dem i deras utveckling samtidigt som jag själv blivit inspirerade av dem.

Jag känner spontant att om du hade verkat i USA eller England och jobbat med sådana här talangfulla artister som sedan hade fått liknande genombrott som dessa artister har fått här i Sverige, ja då hade du fått erbjudande från de absolut största artisterna i de länderna. Hur ser du själv på det?

– Jag tror tyvärr att utrymmet inom musik här i Sverige är väldigt smalt. Så jag tror inte att det handlar om t ex hudfärg utan jag tror att det handlar väldigt mycket om att svenska artister inom r’n’b och soul måste bli framgångsrika utomlands och få en hype där innan de uppmärksammas här hemma.

– När det gäller producenter så jag tror jag mycket handlar om vilka svensk media väljer att skriva om. I svensk media nu kan man lätt få intrycket av att all svensk hiphop produceras av Redline och då blir det där fokus läggs.  

Idag så bor och jobbar du i Ghana, och på många sätt så representerar du en utveckling inom den afrikanska diasporan där många söker sig tillbaka till den afrikanska kontinenten. Hur ser du på den utvecklingen och hur tror du att den kan påverka afrosvenskar som grupp här i Sverige?

– Jag tror och hoppas att afrosvenskar som grupp kan påverkas positivt av den utvecklingen. Förhoppningsvis kan det få afrosvenskar att inse att det finns helt andra kulturer, stora kulturer, i våra rötter och i vår historia. Det tror jag kan göra att afrosvenskar känner sig rikare som människor.

– De flesta afrosvenskar som jag känner, som har åkt tillbaka till den afrikanska kontinenten eller som delar sin tid mellan Sverige och Afrika, har sådan livsglädje. Jag tror att det betyder mycket för folk att veta att de har mer i bagaget. Det är något jag själv känt även om jag fått med mig mycket redan från början tack vare mina föräldrar och deras starka koppling till den afrikanska kontinenten. De har aldrig förminskat det afrikanska, som jag tyvärr ser att många andra afrosvenskar har gjort eller gör och som i sin tur har gjort så att deras barn inte får någon koppling till Afrika. Så jag tror det är väldigt viktigt, nästan akut, att alla de olika afrikanska föreningarna, Ghana Union, Nigerian Union, Gambia Union osv. blir starkare och mer aktiva. För jag tror de kan påverka så att unga afrosvenskar får en starkare koppling till Afrika, precis som Ghana Union påverkade mig när jag växte upp på 80-talet.

Hur ser ditt liv ut i Ghana och vad är på gång för dig där just nu?

– I Ghana just nu jobbar jag som dramalärare och musiklärare, måndag till fredag under skolterminerna. Förra terminen har jag också satt upp min pjäs ”That He Said She Said Type Event”, som jag skrev för fem år sedan. Det har gått jättebra med den. Den handlar ju om skillnaderna i samhället, att vara rik eller att vara fattig, en albino-tjej och en kungason, och hur man närmar sig varandra genom kommunikation. ”Communication is key” är ledordet i den pjäsen. Så det är det projektet jag jobbar med just nu i skolan och jag har också jobbat med en annan teateruppsättning samt med en enmansshow som jag kommer turnera lite med i höst.

– Sen har jag ju också min musik. Jag har släppt två singlar och turnerat lite i Accra. Nu kommer jag släppa en EP också, som jag håller på att slutföra nu. Den kommer heta ”Mensahighlife EP” och kommer ha låtar med stärkande budskap samtidigt som den också kommer ha det traditionellt ghananska i sig, fast i modern form. Något som jag tror att både unga och äldre kommer gilla. Så mitt fokus just nu är väl att hitta en balans mellan min undervisning och min musik.

Publicerad i Afrika, Afrikanska diasporan, Afrosvensk, Kultur, Musik, Svart identitet, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

tre × 5 =