Veckans intervju -Samson Beshir

Han är juridikstuderande och har hunnit vara medförfattare till afrofobirapporten. För bloggen berättar Samson Beshir om behovet av afrosvensk mobilisering och hur regeringens kunskapsinsats om Sveriges rasistiska historia borde se ut.

Samson Beshir

Namn: Samson Beshir


Ålder: 33 år


Uppväxt: i Irak och Småland


Aktuell som: Juridikstuderande och medförfattare till rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige”

 

 

 

 

 

Berätta lite kort om din personliga bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Irak, har eritreanska föräldrar, och kom som flykting till Sverige hösten 1988. Vi var så kallade papperslösa flyktingar och sökte asyl efter några månader. Då blev vi temporärt placerade i en flyktingförläggning vid Odenplan och sedan så placerades vi i en flyktingförläggning nere i Småland.

– År 2001 flyttade jag till Stockholm eftersom en god vän hade fixat en praktikplats här åt mig som elevassistent men innan dess hade jag bott ett år i Jönköping och studerat på International Baccalaureate. Men jag gick faktiskt aldrig ut gymnasiet, jag fick inte gå kvar.

Vad berodde det på?

– Beroende på vem du frågar så kommer du nog få olika svar. Rektorn – en vit, konservativ, äldre man – hade vad jag förstår mandatet att neka elever att gå vidare om han ansåg att de inte var kapabla att klara av utbildningen. Under den här tiden gick jag igenom en jobbig period i mitt liv och hade därför en viss frånvaro från skolan. Det användes som ett skäl för att neka mig från att få fortsätta utbildningen, samtidigt fanns det elever med högre frånvaro som fick gå kvar.

– Min uppfattning är därför att det berodde på att jag kom i konflikt med en rektor som hade ett stort utrymme för godtycke i hans myndighetsutövning. Han var också vår historielärare och på lektionerna så kunde han till exempel säga att det var liberaler som Sverige hade att tacka den allmänna rösträtten för. Något som blev enkelt för mig att rätta honom på men han tog inte dessa rättelser särskilt bra. Under andra terminen kom beslutet där han nekade mig att fortsätta utbildningen och där han hävdade, i motsats till vad mina lärare och klassföreståndare sa, att jag inte skulle kunna klara av utbildningen. Beslutet tog hårt på mig och det kändes som att få benen undan sopade.

Vad blev vändningen för dig då?

– Det var praktiken som elevassistent här i Stockholm. Vilket är lite ironiskt med tanke på att jag inte fick gå klart gymnasiet.

Nu studerar du juridik på Stockholms universitet. Juridik är ett område som påverkar afrosvenskar på ett väldigt tydligt sätt, både direkt och indirekt. Hur vill du använda juridiken i ditt arbete för afrosvenskar?

– Anledningen till att jag sökte mig till juristprogrammet var att jag ville få en större insikt i samhällets strukturer och bättre förståelse för hur vi kan skapa samhällsförändringar. Med tiden har jag, till min besvikelse, förstått att utbildningens fokus nästan uteslutande ligger på tillämpning av gällande rätt, och att rättsvetenskapliga diskussioner om samhällsförändring har lite utrymme.

– Samtidigt är juridiken ett bra verktyg som jag är helt övertygad om att jag kommer använda i mitt engagemang för den afrosvenska gruppen. Det viktiga är att du kan hitta verksamheter där man kan arbete för, och med, de frågor som du brinner för, och där du inte behöver kompromissa för mycket med dina mål. Något som jag rent konkret skulle vilja använda utbildningen till är att ta in den ekonomiska biten in i den afrosvenska rörelsen. För där tycker jag att vi ibland brister, vårt beroende av projektpengar försätter oss alltför ofta oss i situationer där vi blir konkurrenter istället för kollegor. Det går heller inte arbeta med makt och demokrati utan att också beakta ekonomi.

Med din bakgrund som medförfattare till afrofobirapporten, vilka förslag förväntar du dig att den nya regeringen driver igenom utifrån den kartläggningen?

– Långsiktigt hänger det på civilsamhället, vilka som krav sätts och hur väl mobiliseringen sker kring kraven. Men enligt den nya regeringens budgetförslag ska det göras en bred kunskapsinsats när det gäller Sveriges rasistiska historia. Frågan är hur den kommer se ut. Utifrån vissa uttalanden kan förslaget vara i behov av åtgärder mot vissa brister. Till exempel så har det nämnts att det ska vara fokus på de senaste 100 åren. Ett sådant fokus skulle innebära att Sveriges roll i slavhandeln och stora delar av Sveriges roll i kunskapsproduktionen bakom rastänkandet skulle försvinna. Dessa delar är viktiga att inkludera för att kunna förstå hur rasismen kommer till uttryck idag.

Begreppet afrosvensk verkar vara svårt för en del svarta svenskar att acceptera och ta till sig. Vilka är dina argument för att det är ett användbart begrepp och hur bör begreppet förstås?

– Frederick Douglass sa ju ”Power concedes nothing without a demand. It never did and it never will”, och det är precis det som begreppet handlar om. Vi måste mobilisera oss för att kunna bli en maktfaktor i samhället, så att vi kan förändra våra livsvillkor. Afrosvenskar har väldigt olika bakgrunder, oavsett om vi tittar på modersmål, kultur eller var vi är födda. Så det finns väldigt mycket som skiljer oss åt. Men samtidigt så finns det något väldigt viktigt som binder oss samman i det svenska samhället och det är det faktum att vi utsätts för rasism utifrån att vi rasifieras som svarta. Det är kring det vi behöver mobilisera. Men det är också så att på grund av att ras (som social kategori) är ett begrepp som man i Sverige vill sopa under mattan, till och med ta bort ur den svenska lagstiftningen, så har vi svarta svenskar internaliserat en inställning där vi i stor utsträckning begränsar vår organisering efter etnicitet.

– Det vi behöver göra är att mobilisera oss mer kring hur vi diskrimineras, det vill säga ras, och vi behöver också prata mer om en maktordning som håller tillbaks oss, nämligen rasmaktsordningen. Det behöver i sin tur inte innebära att du ska behöva känna att du har en hundraprocentig gemenskap med varenda svart person i Sverige. Det är förstås inte det som är ändamålet utan ändamålet är att öka förståelsen för att vi som rasifieras som svarta svenskar stöter på likartade hinder. För att riva de här hindren så måste vi jobba tillsammans och därför behövs ett samlande begrepp. Det är så begreppet afrosvensk bör förstås.

Men vad behövs då för att svarta svenskar, som till exempel har karibiska-, nord- eller sydamerikanska rötter, ska kunna omfamna det här begreppet?

– Jag skulle vilja vända på det och lägga mer ansvar på oss som använder oss av begreppet. Det viktigaste är inte att omfamna begreppen i sig, oavsett om det är afrosvensk eller svart svensk. Poängen är istället att vi behöver arbeta mer kring människors faktiska levnadsvillkor. För samtalet kring situationen för svarta svenskar sker ganska ofta med frånvaro av dem som är mest drabbade av rasismens konsekvenser. Jag tror att om vi oftare talar i mer konkreta termer som människor kan koppla till sina egna vardagsliv så kommer ett begrepp som afrosvensk falla sig mer naturligt.

Mot bakgrund av detta, vad behövs för att vi ska få en större och starkare afrosvensk rörelse?

– Jag tror det behövs mer av en gräsrotsmobilisering, mer av en ”nerifrånupp”-mobilisering, inom det afrosvenska civilsamhället.

 

Läs också intervjuerna med de två övriga medförfattarna till rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige”, Tobias Hübinette och Victoria Kawesa.

 

Publicerad i Afrikanska diasporan, Afrofobi, Afrosvensk, Forskning, Ras, Rasism, Samhället, Svarta/Afrosvenska män, Utbildning, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

fyra × 2 =