Veckans intervju – Rashid Musa

Han är en principfast debattör, oavsett om det gäller afrosvenskars eller svenska unga muslimers rättigheter. Med en panafrikansk blick ärvd från sin mor berättar Rashid Musa om uppväxten i Linköping, somalier som kodord och sin önskan om starkare kärlek mellan oss svarta.

Rashid Musa

Namn: Rashid Musa


Ålder: 26 år


Uppväxt i: Linköping


Aktuell som: Ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM), och afrosvensk debattör

 

 

 

 

 

Rashid Musa kämpar i Malcolm X:s anda

Vi börjar som alltid med den personliga bakgrunden. Hur ser din ut?

– Jag är uppväxt i Linköping och kom till Sverige 1992 från Somalia. Det var jag, min mamma och mina tre syskon. Min pappa kom ett par år senare. Jag gick i både svensk förskola och grundskola, tog studenten 2006. Efter studenten så flyttade jag i ett år till London och studerade fristående kurser som historia och statsvetenskap. Sen kom jag tillbaka till Sverige och pluggade IT- och Kommunikationsvetenskap, och efter det så valde jag att flytta till Umeå för att studera journalistik i två år.

Hur var din uppväxt i Linköping?

– Jag är uppväxt under väldigt enkla förhållanden. Min mamma hade ströjobb, ibland inget jobb alls. I Linköping så bodde vi i ett område som heter Skäggetorp som är ett s.k. invandrarområde, väldigt segregerat. Även grundskolan som jag gick i var väldigt segregerad och den var tvungen att bussa in vita svenska elever som bodde på landet för att jämna ut segregeringen. Till och med klasserna var segregerade. Jag kommer ihåg att när jag skulle börja i sjuan så fick vi göra ett språktest för att skolan skulle kunna se i vilken klass man skulle placeras. För mig gick det lite bättre än de flesta andra så jag placerades i en helvit klass. Så jag har haft en uppväxt som är typisk för många rasifierade, där föräldrarna har låga inkomster. Men jag tycker ändå att jag har haft en bra uppväxt, för när man växer upp i en stad som Linköping så blir ens vänner som ens egen familj. Så vi som bodde på samma gård gjorde allt tillsammans, spela basket, fotboll, grillade osv.

– Men samtidigt så fanns den här enorma arbetslösheten närvarande hela tiden. Många privilegierade ungdomar hade möjlighet att kunna sommarjobba. Vi hade inga sommarjobb. Så vi gick utan pengar under somrarna. Det var först efter att vi tog studenten som folk började hitta jobb. Mitt första jobb fick jag först i samband med att jag började plugga på universitetet, ett jobb på Posten. Så det var en sådan uppväxt som vi hade helt enkelt.

Du är ordförande för Sveriges Unga Muslimer (SUM), kan du berätta lite om den organisationen och ditt arbete där?

SUM är en organisation som funnits i över tjugo år. Den bildades 1992 och kom till för att grundarna ville skapa en plattform för unga svenska muslimer. En plattform som skulle stärka de ungas identitet och arbeta med frågor som var relevanta för unga muslimer under den tiden. Det var en liten organisation då men idag så har den vuxit rejält och vi har medlemsföreningar runt hela landet. De flesta är så klart koncentrerade kring våra tre största städer, Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag blev själv aktiv i en medlemsförening som heter Linköpings unga muslimer redan när jag gick i grundskolan, det var runt år 2001-2002 som jag började engagera mig.

– Den största aktiviteten som SUM har, och har haft, under alla de här åren är en konferens som heter SUM-konferensen. Det är en konferens som äger rum varje påsk där vi bjuder in olika föreläsare, diskuterar teologiska frågor och även pratar om de social utmaningar som finns för unga muslimer i det svenska samhället. Det här är en konferens som med åren vuxit enormt mycket och som blivit en samlingsplats för muslimer från hela Norden. Senaste gången hade vi 5000 besökare från de olika nordiska länderna. Vi har dock nyligen bytt namn på konferensen och den heter nu ”Muslimska familjedagarna”. Jag brukade årligen besöka konferensen när jag var aktiv i Linköpings unga muslimer och år 2011 blev jag invald i styrelsen för SUM, och sedan maj i år så är jag ordförande för Sveriges Unga Muslimer. Så det är en organisation som jag vuxit upp med och som jag nu fått förtroendet att vara ordförande för.

Så SUM är en organisation som betytt mycket för dig personligen?

– Absolut! Den har fått mig att mogna på ett sätt som jag inte tror att någon annan eller något annat hade kunnat göra. Jag tror inte mina föräldrar skulle kunna klara av det och inte heller de lärare jag har haft. För organisationen erbjuder verkligen ett alternativt folkbildningstänk och jag har fått ett helt annat medvetande genom det.

– SUM har jobbat väldigt mycket med rasism och diskriminering i allmänhet, och islamofobin i synnerhet. Så man får en helt annan politisk ”awakening” genom organisationen.

Hur ser du på identiteterna afrosvensk, svensksomalier och muslim, och vilken eller vilka av dessa identiteter är starkast hos dig?

– Alla de identiteter du nämner är viktiga. Jag tror att människor har multipla identiteter och personligen skulle jag nog säga att jag inte kan separera identiteten som svensk muslim och identiteten som afrosvensk utan jag tycker att båda är lika starka och viktiga. När jag växte upp i Linköping och gick i sjuan så läste jag Malcolm X självbiografi. Han var ju svart och muslim, och han pratade på ett sätt som omfamnade båda de här grupperna. Det han såg var ju att svarta och muslimer har gemensamma utmaningar, och tillhör du dessutom båda grupperna så blir utmaningarna ännu svårare. De här gemensamma utmaningarna fanns i det samhälle Malcolm levde i och jag känner att de utmaningarna även finns idag, i det svenska samhället. Så jag försöker sätta prägel på min afrosvenska identitet i lika stor utsträckning som för min svenska muslimska identitet.

– Sen har det alltid funnits ett panafrikanskt tänk i mitt hem, undermedvetet, för jag tror inte mina föräldrar har tänkt på det egentligen men de har alltid pratat om Afrika som den stora kontinenten, som vi alla någon gång ska återvända till. Så min afrosvenska identitet har jag fått väldigt tidigt. Sen så ser ju folk mig som svart först och främst, om de inte känner mig eller om de inte vet vad jag heter. Det är klart att de kan tänka att jag är muslim när de ser mitt skägg men de ser ju först och främst att jag är svart. De kan ju inte se att jag är muslim om jag inte säger det till dem. Så båda identiteterna är extremt viktiga för mig.

Du nämnde det panafrikanska tänket. Är det något som du tror är vanligt bland afrosvenskar med somalisk bakgrund?

– Jag tror det skiljer sig väldigt mycket åt från familj till familj. Somalier är ju spridda över hela världen idag och det finns många somalier som är uppvuxna i grannländerna till Somalia, t ex Tanzania, Etiopien och Kenya. De somalier som växt upp där tror jag har ett helt annat tänk kring vara svart/afrosvensk än somalier som bara bott i Somalia och som därför har en starkare koppling till Mellan Östern och islam.

– För min och mina syskons del så fanns det dock alltid där. Min mamma var en väldigt stolt svart kvinna och brukade säga till oss att det var viktigt att vi fick en bra självbild eftersom vi skulle växa upp till att bli svarta män. Eftersom vi bodde på en liten ort som Linköping så blev det också väldigt enkelt att se att det fanns tydliga skillnader i samhället, dvs. de vita bodde i bra områden och vi bodde i områden som hade många problem, och vi hamnade i dessa områden för att vi var svarta och muslimer. Därför blev det också väldigt viktigt att vi skulle jobba för att få bort de här skillnaderna.

Afrosvenskar med somalisk bakgrund är enligt statistik och forskning, samt enligt många vittnesmål från gruppen själv, den del av den afrosvenska rasminoriteten som drabbas värst av den strukturella rasismen i Sverige. Vad är grunden till det enligt dig och vad krävs för att förändra detta?

– Det pratas väldigt mycket om somalier idag och somalier har nästan blivit som ett slagträ i den svenska integrationsdebatten. ”Somalier har svårt att anpassa sig”, ”somalier har svårt att integrera sig”, ”somalier är analfabeter” etc. Så det finns många myter och föreställningar om somalier som florerar omkring och det skrivs böcker och reportage om somalier. Det finns helt enkelt en besatthet kring den somaliska gruppen. Jag tror att det beror på att somalier är den största afrikanska gruppen i Sverige, och även en stor muslimsk grupp också, men också på att man tyvärr försöker kulturalisera rasismen i Sverige. Folk försöker undvika att få rasiststämpel på sig genom att prata om specifika etniska grupper. Tänk på om de sa ”svarta har svårt att integrera sig” eller ”svarta är analfabeter”. Det hade ju inte funkat. Så istället kulturaliserar man rasismen genom att prata om somaliers migrationsväg till Sverige eller om hur den somaliska staten är uppbyggd. Allt för värja sig från ev. kritik som kan ha med rasism att göra.

– Den andra delen av problemet är ju att den somaliska gruppen inte fått tala för sig själva. Det är alltid någon annan som talar åt oss. Nu börjar i och för sig allt fler afrosvenskar med somalisk bakgrund bli medvetna om den här problematiken och de vill också ta ställning emot den. Men under en väldigt lång period så har man varit tysta och också väldigt marginaliserade. Företrädare för den somaliska gruppen har inte jobbat utåt och heller inte gett sig in i den offentliga debatten utan man har prioriterat det sociala arbetet, som de har tyckt varit viktigare. Men jag tycker att den offentliga debatten är minst lika viktigt, om inte viktigare. På det området så har vi faktiskt brustit enormt. Så jag tror att de här båda delarna är orsakerna till att det pratas så mycket om somalier idag.

Så vad krävs för att fler företrädare från den somaliska gruppen ska träda fram i den offentliga debatten, oavsett om de ingår i en organisation eller ej?

– Jag tror att det är viktigt vi börjar skriva saker, börjar uttrycka oss både verbalt och skriftligt. Det är viktigt att vi tar initiativ till att starta upp våra egna poddcasts och andra mediekanaler. Jag tror det är en bra början för att sedan kliva in i den offentliga debatten. Sedan tror jag det är extremt viktigt att vi börjar tala om de frågor som vi själva tycker är viktiga. Det behöver man ju inte vara ett geni för att göra utan det räcker med att du har en vilja och åsikter om de här olika frågorna.

– Sedan så är det också viktigt att vi använder oss av de mediekanaler som finns. Jag är visserligen inte så förtjust i public service men det är viktigt att komma ihåg att Sveriges Radio och Sveriges Television är våra mediekanaler de med. Så det är viktigt att vi försöker påverka public service så att vi kan nå ut med de tankar och åsikter som vi har.

Hur upplever du att icke-muslimska afrosvenskar ser på afrosvenska muslimer?

– Jag har ju växt upp med många icke-muslimska afrosvenskar och det har aldrig varit något problem. Eftersom muslimer och icke-muslimer har levt med varandra på den afrikanska kontinenten i tusentals år så känns det ofta helt naturligt.

– När jag kommer hem till en icke-muslimsk afrosvensk familj så behöver jag aldrig oroa mig över maten som serveras, jag behöver aldrig oroa mig över saker som jag måste tänka på när jag besöker en vit svensk familj. Jag tycker att icke-muslimska afrosvenskar ofta är införstådda med vad som gäller för afrosvenska muslimer så jag tycker att det känns väldigt bekvämt att umgås med icke-muslimska afrosvenskar.

Anledningen till att jag frågar är för att jag har upplevt att alltför många icke-muslimska afrosvenskar kan uttrycka samma typer av fördomar mot somalier som den vita majoritetsbefolkningen också gör. Vad tror du ett sådant beteende beror på?

– Jag tror det beror mycket på den internaliserade rasismen hos oss själva. Det är ett problem som uppstår när vi börjar internalisera föreställningar som andra har om oss. Tyvärr finns det ingen som är immun mot koloniala föreställningar, även den somaliska gruppen har föreställningar om sig själva, t ex ”han är från en annan klan”, ”hon är från en annan by”.

– Sen så tror jag också att många afrosvenskar skäms över att bli drabbade av rasism. Därför försöker en del afrosvenskar distansera sig själva från den somaliska gruppen genom att säga att ”jag är inte som dem” eller ”jag har bott här i 30 år och är integrerad”. Så jag tror att afrosvenskar som utrycker fördomar mot den somaliska gruppen gör det för att de vill ha bekräftelse från det vita svenska majoritetssamhället, inte för att de egentligen tycker så.

Så med bakgrund av detta, varför bör afrosvenskar med rötterna i Västafrika eller södra Afrika samt afrosvenskar med rötterna i den afrikanska diasporan (t ex Latinamerika eller Karibien) intressera sig för situationen för afrosvenska somalier?

– För att den afrosvenska kampen är en gemensam kamp. Man måste tänka på att när det pratas om somalier i den allmänna debatten så är det bara ett kodord för alla andra svarta svenskar. Sen så bör man också tänka på att mycket av diskussionen handlar om förändringar av lagar och regler, förändringar som inte bara drabbar somalier utan alla som har anknytning till andra länder. Ta t ex det här med anhöriginvandring, förändringar på detta område påverkar somalier likväl som kongolesiska familjer som vill återförenas med sina familjemedlemmar.

– Så de här frågorna handlar om alla afrosvenskar, oavsett om man har sina rötter i den afrikanska kontinenten eller i Latinamerika. De kanske tar sig uttryck på olika sätt men i slutändan så drabbas vi alla dem.

Om vi vänder på det, vad behöver afrosvenska somalier göra för att stärka gemenskapen med andra afrosvenskar?

– Vi måste erkänna att vi svensksomalier befinner oss i samma båt som alla andra afrosvenskar. Det är också viktigt att bejaka sin identitet som afrosvensk, att omfamna den och att inte skämmas över den. Man ska kunna säga att ”Ja, jag är afrikan, jag är afrosvensk”.

– Det är också viktigt att inse att det inte krockar med andra typer av identiteter som man har.

Vad tycker du är viktigast för afrosvenskar att göra i kampen mot rasism och afrofobi?

– Det finns en massa frågor som jag tycker är viktiga men ett par punkter är: uppdatera vår förståelse av rasism och inte ha den här färgblindhetsdiskursen (t ex ”jag ser ingen ras, jag ser bara människor”), när väl förståelsen finns där så ska man antingen engagera sig i organisationer som driver de här frågorna eller så ska man stötta dessa typer av organisationer, och sist men inte minst så bör man komma ihåg att vi inte ska driva den här kampen för att bli omtyckta eller älskade. Vi driver den här kampen för att återta vår värdighet och de grundläggande rättigheter som vi har blivit fråntagna.

– Därför är det också viktigt att förstå att när man engagerar sig i de här frågorna så hamnar man ofta i polemik med många människor. Den polemiken är viktig att synliggöra och inget man ska vara rädd för. Det gäller att stå fast vid sina principer och driva den agenda man tror på, vare sig det handlar om arbetsmarknadsfrågor eller rasismen inom kultursfären.

Hur ser du på intersektionalitet och feminism i den afrosvenska kampen?

– Båda delarna är superviktiga. Dels för att afrosvenska kvinnor utgör hälften, eller kanske till och med mer än hälften, av den afrosvenska gruppen och dels för att afrosvenska kvinnor utsätts hårdast för de problem som den afrosvenska minoriteten drabbas av. Vi vet ju att afrosvenska kvinnor är extremt utsatta på olika sätt, alltifrån trakasserier och hatbrott till sämre möjligheter att få ett arbete. Därför är det viktigt att vi som afrosvenska män vågar ta ett steg tillbaka så att våra afrosvenska systrar kan driva de frågor som de tycker är viktiga.

– Vi bör också titta på våra egna organisationer. Hur ser det ut med könsfördelningen i styrelserna där? Om den inte ser bra ut så har vi verkligen något att jobba på.

Så vad behöver vi afrosvenska män jobba med, både i relation till varandra och till afrosvenska kvinnor?

– Vi måste börja älska varandra, som bröder och systrar. Det ska vara en genuin kärlek och när man ser en broder eller syster i nöd så ska det kännas i hela kroppen. Vi måste också berätta om den här kärleken för varandra och vi måste värdesätta oss själva mer än vad vi värdesätter våra skor eller kläder. Vi har blivit så materiella, kanske pga. att vi ser upp till amerikanska hiphop-stjärnor eller NBA-stjärnor.

– Om vi inte värdesätter varandra, hur ska vi då kunna lyfta upp varandra? Vi behöver ha den här genuina kärleken mellan oss afrosvenskar, som bröder och systrar. Det är det absolut viktigaste.

Till sist, är det något särskilt som du vill ta upp när det gäller oss afrosvenskar?

– Ja, jag tycker det är viktigt att ta upp det här med självkänslan bland våra unga. Det är väldigt många som använder sig av ett kolonialt språk utan att reflektera över det. Så vi måste jobba med den unga generations afrosvenskar, som idag går i grundskolan eller gymnasiet, för att ge dem någon form av värdighet och något som de kan vara stolta över. För jag är väldigt oroad över dem faktiskt. Eftersom jag inte är särskilt gammal så kommer jag i kontakt med många unga afrosvenskar, och jag hör ju hur de pratar med och om varandra. De har en väldigt respektlös ton mot varandra och kallar varandra saker som många vita svenskar inte skulle säga till dem. Så det är väldigt viktigt att vi hjälper dessa unga afrosvenskar att återta någon form av självrespekt och värdighet. Det är något som brister i den afrosvenska gemenskapen idag och det återspeglas inte bara hur vi är mot varandra utan också hur vi ser på saker i vårt närområde, t ex sophantering, i skolorna när det klottras osv. Vi ser liksom inte att de här områdena vi bor i är våra områden, det är vi som ska se till att det finns ett bra entreprenörskap där så att det finns butiker vi kan gå till, det är vi som måste se till att miljön är vacker så att våra barn kan leka där, men istället så kör vi runt med våra vespor och orsakar olyckor. Så vi måste få afrosvenskar att älska sig själva, älska sitt område så att man värnar om det.

– Självklart är det en klassfråga och många afrosvenskar har viktigare saker att tänka på. Mina föräldrars generation behövde t ex jobba för att vi skulle ha det bra men också för att släktingar i hemlandet skulle överleva. Men den yngre generation afrosvenskar, som börjar etablera sig nu, vi har inte samma starka börda utan vi har ett ansvar att agera på ett annat sätt. Speciellt afrosvenskar som är offentliga, som t ex Valerie Kyeyune Backström och Kitimbwa Sabuni, har ett ansvar att föregå med gott exempel och visa sig så mycket som möjligt i det offentliga samtalet så att unga afrosvenskar t ex kan se Valerie ”rocka” på Svt Debatt. För det var så jag fick min värdighet, när jag såg Kitimbwa Sabuni ”rocka” i tv4:s morgonsoffa. Det gav mig en enorm boost som jag inte tror att jag hade kunnat få från någon annanstans. Så det här med förebilder är väldigt viktigt. Nu låter jag kanske väldigt liberal …

Jag tror inte det är någon stor risk att någon skulle tro att du är liberal Rashid [skratt].

– [skratt] … vilket jag inte vill göra. Men jag tycker ändå det är mycket viktigt att vi syns i den offentliga debatten och att vi föregår med gott exempel.

Publicerad i Afrika, Afrikanska diasporan, Afrosvensk, Icke-vit, Identitet, Rasism, Svart identitet, Svarta/Afrosvenska barn & ungdomar, Veckans Intervju, Vithetsnorm Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,
One comment on “Veckans intervju – Rashid Musa
  1. Bjørn Ramsussen skriver:

    Hvem konstruer et vi og dem? Et etnisitet og religion viktigere en å skape en samfunn på felles verdier?

1 Pings/Trashbacks för "Veckans intervju – Rashid Musa"
  1. […] kära läsare! Kommande fredag samt fredag nästa vecka tar ”Veckans intervju” paus och är tillbaka fredagen den 15:e […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

arton − fyra =