Veckans intervju – Amie Bramme Sey

Ni hör henne i Sveriges Radio Metropol och ni har läst hennes debattartiklar. Nu berättar programledaren Amie Bramme Sey om hur journalistkarriären startade, styrkan hos afrosvenska kvinnor, och drömmen om att bli sin egen chef. 

Amie Bramme Sey

Namn: Amie Bramme Sey


Ålder: 27 år


Uppväxt: på Södermalm (Stockholm)


Aktuell som: Journalist och programledare på Sveriges Radio Metropol 93,8

 

 

 

 

 

 

 

Hur ser din personliga bakgrund ut?

– Jag är uppvuxen på Södermalm i Stockholm tillsammans med min mamma, min storasyster Fatima och min lillebror Noah. Min mamma hade en butik på Söder när vi var små, som hette Boutique Afrique. I den sålde hon tyger, trummor och smycken från Västafrika. Eftersom hon var ensamstående mamma så var jag och mina syskon väldigt ofta i butiken. I och med att min mamma drev sitt företag själv så åkte hon ofta till Gambia och vi följde med ungefär en gång om året. Men jag har aldrig haft någon närmare kontakt med våra släktingar i Gambia, förutom de gånger då vi varit där.

– På Söder så bodde vi i ett kollektivhus tillsammans med 80 andra familjer. Men eftersom det var ett sådant stort hus så bodde vi ju inte som en ”hippiefamilj”.

Du jobbar idag som journalist och programledare på Sveriges Radio Metropol. Hur startade din karriär som journalist?

– Jag studerade lite strökurser efter gymnasiet men märkte att universitets- och högskolestudier inte passade mig, för jag har väldigt mycket problem med koncentrationen. Sen så kom jag dock in på en journalistutbildning på Södertörns Högskola och trodde att det skulle vara den stora förändringen för mig. Men det gick inte bra med studierna där heller.

– Under den utbildningen så fick jag dock chansen att besöka SR Metropol som gäst för att prata lite om Rättviseförmedlingen, som jag var volontär hos. Då insåg jag att radio var superroligt. Precis innan det här hade vi också haft en liten radiokurs på utbildningen. Det var den enda kurs som jag verkligen klarade perfekt. Eter det här så fick jag komma tillbaka till Metropol som panelgäst lite då och då, och hade turen att få veta från en tjej som jobbade på kanalen att de skulle söka en researcher. Så då sökte jag tjänsten innan de gick ut med den, fick gå på intervju dagen efter, och på måndagen veckan efter intervjun fick jag börja jobba.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Jag brukar komma in vid kl. tio och då är allting bokat för hur dagen ska se ut, för vi bokar våra sändningar en vecka i förväg normalt sett. Så då kollar jag in vilka gäster vi har, ringer och pratar med dem, och läser på vad min researcher har skrivit för upplägg för intervjuerna. Sen så kompletterar jag det med lite egna grejer samt kollar upp aktuella nyheter och samtalsämnen för dagen, ifall det har hänt någonting stort exempelvis.

– Sedan, vid halv två ungefär, så går jag ner till studion och börjar förbereda för sändning. På Metropol så sköter ju vi journalister hela sändningen själv, direkt från ett kontrollbord. Vi har ingen sändningstekniker som man har när man sänder på P1 exempelvis. Så prick klockan två drar vi igång sändningen och sänder hela eftermiddagen fram till kl. 5. Det är så en typisk arbetsdag ser ut för mig.

Vilka är de mest intressanta jobben att göra som programledare?

– Det mest givande är att träffa personer som har en intressant historia och kan berätta om sitt liv på ett öppet och ärligt sätt.

Vad är journalistikens viktigaste uppgifter enligt dig?

– Jag jobbar ju inom public service och vi har ju krav på oss att vi ska vara väldigt balanserade. Det är så klart jätteviktigt, speciellt inför en sådan sak som riksdagsvalet som var nyss. Så det handlar mer om att få in gäster som kan ge lyssnarna olika perspektiv än att jag ska få ut mina åsikter. För det får jag ju inte, i alla fall inte mina politiska åsikter.

– Journalistik ska ju granska makten och spegla samhället. Men det är klart att det finns en problematik i det eftersom mediehusen, både public service och de privata, ser ut som de gör rent generellt.

Diskussionerna om rasism och afrofobi har varit många det senaste året. Vilken roll tycker du medierna, och då särskilt public service, bör spela när det gäller arbetet emot rasism och afrofobi?

– Medierna spelar en stor roll. Om man tittar på olika undersökningar om vilket förtroende svenska folket har för olika medier så hamnar Sverige Radio alltid högt upp, så det är klart att det är viktigt hur public service hanterar sådana här frågor. Sen innehåller de här frågorna många olika aspekter. Det handlar både om representationen bland de anställda inom media men också om vilka som skildras i media och hur dessa personer framställs.

– Jag upplever att många stora mediehus kämpar, på olika sätt, för att nå ut med ett antirasistiskt budskap men samtidigt så finns det en vithetsnorm internt inom företagen. Förhoppningsvis så kommer detta förändras, för jag tror att det skulle påverka vilka bilder som medierna rent generellt för ut om olika människor och grupper i samhället.

Hur ser du, både privat och som journalist, på begreppet afrosvensk?

– Jag tycker det är ett jätteviktigt begrepp. Det visade inte minst afrofobirapporten. För det är ju viktigt att kunna belysa olika grupper i samhället. I afrofobirapporten så kunde man ju för första gången egentligen se hur situation såg ut för olika kategorier inom den afrosvenska gruppen, till exempel afrosvenska män. Så det är ett väldigt användbart begrepp när man till exempel pratar om rasism.

– Men jag personligen definierar inte mig som afrosvensk, det är inte så viktigt för mig. Fast det handlar också om i vilka olika rum jag befinner mig. När jag till exempel är på ett event som Afrosvenskarnas Riksförbund anordnar så känns det väldigt mäktigt att veta att majoriteten som är på eventet faktiskt är afrosvenskar.

Det där är väldigt intressant. Jag kan uppleva att många rasifierade som jobbar inom kulturområdet (t ex artister, skådespelare, journalister) aktar sig för att definiera sig själva som rasifierade, i vårt fall som afrosvensk. Men det blir ju nästan som en signal till andra personer att om du som rasifierad vill jobba inom kulturen så bör du inte ”skylta med” din rasifiering. Det känns ju i sin tur lite konstigt om man faktiskt vill öka representationen av rasifierade inom det här området?

– Absolut, jag förstår exakt vad du menar och det är just därför jag tar upp detta med att man definierar sig på olika sätt beroende på vilka rum man befinner sig i.

– För det finns ju två sidor av det där myntet. Du kan självklart komma in som rasifierad på ett företag för att du är kompetent samtidigt som företaget vill förbättra representationen av olika grupper. Men jag tror också att det är lätt att du som rasifierad oroar dig för att du ska ses, eller bli utnyttjad, som ett alibi. Så det är ett dilemma som många rasifierade nog känner sig tvungna att förhålla sig till.

Som afrosvensk/rasifierad journalist, vilka konkreta åtgärder eller förändringar skulle du vilja se för att öka representationen av rasifierade, särskilt afrosvenskar, inom media?

– Det handlar i grunden om rekryteringen, för det ger ringar på vattnet. Varje rekrytering ökar ju ett företags kontaktnät och det underlättar ju sedan vid nästa rekrytering. Men sedan så handlar det ju också om att människor inspireras. Om någon som är rasifierad ser att jag jobbar på Sveriges Radio så påverkar det förhoppningsvis den personen. För om man bara ser vita människor jobba med t ex radio så kanske man som rasifierade lätt tänker att ”det blir nog inte så lätt för mig att komma dit”.

Du, liksom många andra unga afrosvenska kvinnor, har engagerat dig i frågor som rör antirasism och feminism. Vilka erfarenheter och styrkor hos afrosvenska kvinnor tror du det är som gör att ni har lyckats flytta fram era positioner inom den antirasistiska och feministiska rörelsen?

– Jag tror det handlar om att du utsätts för flera olika förtryck om du är kvinna och afrosvensk, plus att klassaspekten alltid finns med också. Så du blir ju en expert på förtryck, utifrån dina egna erfarenheter. Sen kanske du personligen inte har behövt drabbas av alla dessa olika förtryck på ett konfrontativt sätt men du har ofta ett nätverk av rasifierade kvinnor runt dig som upplevt samma saker som du själv. Så jag tror att många av de afrosvenska kvinnorna vi ser, som är framstående inom den här rörelsen, helt enkelt är trötta på att utsättas för förtryck i sin egen vardag. För är det inte det ena förtrycket, så är det tyvärr det andra.

– För mig var det så att jag först upptäckte feminismen, mer än antirasismen. Jag tror det beror på att rasism är så vanligt att man har blivit så van vid den att man knappt ser den. Men feminismen var ett annat sorts uppvaknande för mig, och efter det så upptäckte jag också den antirasistiska feminismen, alltså ”black feminism”. Sen så har det ju blivit så att i Sverige, särskilt i Stockholm, så är det ju ett antal afrosvenska kvinnor som tar mycket plats och det känner ju man sig väldigt stärkt av.

Om vi vänder blicken mot oss afrosvenska män, vad tycker du vi behöver göra, och tänka på, för att ”catcha” upp och joina er i kampen?

– [skratt] Upplever du att ni ligger efter?

Ja, litegrann faktiskt, för även om det finns en hel del manliga ”veteraner” inom den afrosvenska rörelsen så ser ju jag inte så många unga afrosvenska män i den antirasistiska debatten.

– Jag tror det beror på två olika saker. Inom feminismen finns det ett systerskap, så sekunden du säger att du är feminist så kommer väldigt många ta in dig och backa upp dig. Det känns inte som om motsvarande grej existerar bland svarta män. Afrosvenska kvinnor har sett att den allmänna feminismen är väldigt problematiskt och egentligen bara är omfattar vita kvinnor. Så genom att lyfta upp ”black feminism” så har vi blivit ännu mer sammansvetsade och starka.

– Den andra delen tror jag är att vi afrosvenska kvinnor har fler saker som binder ihop oss och då får vi också fler ingångar till den antirasistiska feminismen. Ta till exempel detta med hår, det blir ju en ingång för oss afrosvenska kvinnor eftersom det är en av sakerna som vi kan ”bonda” över och skapa våra egna rum för. Jag vet inte riktigt om ni afrosvensk män är lika bra på att skapa era egna rum och på att prata med varandra.

Vilka historier skulle du vilja höra mer om i media när det gäller afrosvenska kvinnor?

– Jag skulle tycka det var intressant att höra mer om afrosvenska kvinnor som har en liknande bakgrund som jag själv, dvs. som är mixed och som har en vit förälder och en svart förälder. Särskilt som jag upplever, bland de som jag känner, att många har haft en frånvarande pappa. Det är intressant att höra hur det påverkar dig som person.

– Sen tycker jag också att det är intressant att höra de historier som man kan se på Instagramkontot Svart Kvinna. Alla de historierna är ju värda att belysas ännu mer, just för att de förminskas hela tiden av samhället.

Vad har du för planer inför framtiden avseende din journalistkarriär?

– En dröm jag har, även om jag älskar mitt jobb här på Sveriges Radio, är ju att jobba på en arbetsplats där ingen ifrågasätter att rasism finns, vad rasism är, eller en arbetsplats där det inte är något speciellt med att vara feminist. Det är ju min grunddröm.

– Någon gång i framtiden skulle jag också vilja ha ett eget produktionsbolag. Så att jag kan vara min egen chef.

Publicerad i Afrosvensk, Antirasism, Black feminism, Icke-vit, Kultur, Media, Rasism, Svarta/Afrosvenska kvinnor, Veckans Intervju, Vithetsnorm Taggar: , , , , , , , , , , , , ,
0 comments on “Veckans intervju – Amie Bramme Sey
1 Pings/Trashbacks för "Veckans intervju – Amie Bramme Sey"
  1. […] Jag läste ju din senaste intervju, som du gjorde med Amie Bramme Sey, och jag håller med henne i det hon säger angående representation. Det är så viktigt att vi […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

1 × 2 =