Säg det högt – Jag är svart och jag bor i Sverige, alltså är jag afrosvensk!

”Being black is not a matter of pigmentation —

being black is a reflection of a mental attitude”

 Steven Biko

Christian Hofverberg

Steven Bikos ord är skrivna i ett annat land än Sverige, i en annan tid och i en annan kontext än det svenska samhället år 2014. Men detta kloka manifest bör ändå vi svenskar med svart hudfärg, vi afrosvenskar, ta till oss. Som ett stöd, mål och ambition på en och samma gång. För oavsett var vi svarta bor i Sverige och oavsett om vi ser oss själva som ”light-skinned”, ”dark-skinned”, ”mixed-raced”, ”biracial”, ”multiracial”, somalier, etiopier, eritrean, kongoles, gambian, afrikan, sydamerikan, amerikan, karibier, adopterad, invandrare, svensk, blatte, skåning, stockholmare, göteborgare, norrlänning eller enbart som individer, ja oavsett allt detta så påverkar vår svarta hudfärg våra liv på ett strukturellt plan. Som en grupp, som ett kollektiv, som en rasminoritet, som en politisk identitet. Det är något som är klart, det är fakta, det går inte att snacka bort.

DET GÅR INTE ATT SNACKA BORT.

Den som ändå vill försöka sig på det bör läsa kartläggningen ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige” som Mångkulturellt centrum (MKC) överlämnande till regeringen i februari i år. Läsa den, och sedan läsa den igen.

Den kartläggningen är ett utmärkt dokument om hur svarta svenskar marginaliseras och stigmatiseras, strukturellt, inom alla delar av det svenska samhället. Inte för att det som skrivs i den egentligen är något nytt för oss som är svarta. Det räcker ofta att prata med våra vänner och bekanta som också är svarta för att det ska bli tydligt att livet som svart i Sverige ständigt är en kamp (i stort eller i smått) mot rasism, vithetsnormer och fördomar. Men kartläggningen ger oss också en grund till varför det är dags för en riktigt mobilisering. Organisering, och politiskt opinionsarbete bland oss själva.

Målet är givetvis att våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn ska kunna växa upp i ett Sverige där deras svarta hudfärg inte är något som de behöver gömma, vare sig bildligt eller bokstavligt. Ett Sverige där de inte diskrimineras och marginaliseras på arbetsmarknaden eller bostadsmarknaden. Ett Sverige där de inte löper 200 procents större risk att drabbas av hatbrott jämfört med andra grupper.

För att nå det kan vi dock inte vänta på att någon eller några ska hjälpa oss. Vi måste organisera oss. För att synas och för att höras. Men för att lyckas med det så måste vi se verkligheten som den är. Vi måste se den som ”All Afrosvensk Everythang”.

Så jag säger det högt, och jag hoppas att ni mina svarta bröder och svarta systrar säger det tillsammans med mig —

Jag är svart och jag bor i Sverige, alltså är jag afrosvensk!

 

 

Publicerad i Afrofobi, Afrosvensk, Icke-vit, Ras, Rasism, Samhället, Svart identitet, Vithetsnorm Taggar: , , , , ,

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

tio + 9 =