Bloggen vilande

På grund av jobb och andra ideella engagemang så arbetar jag sedan mars 2015 ej något mer med bloggen. Men tillsvidare låter jag den ligga uppe för att de som är intresserade ska kunna läsa gamla artiklar och intervjuer.

/Christian Hofverberg

 

Publicerad i Okategoriserade Taggar: , ,

Zimzon Lelo tar steget in i Gladiatorerna

Han har den mest delade intervjun i den här bloggens historia. På lördag gör Zimzon Lelo premiär i tv4:s Gladiatorerna. ”All Afrosvensk Everythang” tog t-banans gröna linje söderut för ett samtal med Rågsveds egen gladiator – Delta.

Zimzon Lelo, svart man som är fitnessexpert, står framför boxningsring i Rågsveds boxningsklubbs träningshall

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Zimzon, du är med i tv4:s Gladiatorerna och spelar gladiatorn Delta. Hur gick det till när du kom med i programmet?

– Bakgrunden till det är nog att jag var med i tv4:s program Farmen förra året. När jag var med där så försökte jag medvetet hålla på med många fysiska aktiviteter, för att visa vad jag hade för kapacitet rent fysiskt. Men sedan så sökte jag faktiskt till Gladiatorerna som utmanare men fick veta efter en tid att jag hade skickat min ansökan försent, så tv4 kunde inte ta med mig i uttagningarna.

Hur hanterade du det?

– Jag körde på med min träningsverksamhet som vanligt men sen så drev jag också lite med de castingansvariga för Gladiatorerna och sa ”att om ni inte tar med mig nu så kommer jag söka till Paradise Hotel” [skratt]. Det skämtet retade dem lite och de undrade varför jag ville vara med där. Så de bad mig ha tålamod och sa att det hela skulle lösa sig.

Och det gjorde det?

– Yes, efter några veckor fick jag inbjudan om att komma till testerna för Gladiatorerna. Men då trodde jag fortfarande att det var för tester som utmanare. När jag sedan fick reda på att det var för att bli gladiator, då höjdes mitt fokus rejält. För mig som har en bakgrund inom idrott och träning så är det lite av en pojkdröm att komma med i ett sådant här tv-program.

Vad tror du din medverkan i programmet kan betyda i ett större sammanhang?

– Jag tror att min bakgrund, genom min uppväxt i Rågsved, kan betyda väldigt mycket. För jag kommer från förutsättningar som egentligen säger att jag inte ska vara en person som det går bra för. Men jag vill med min medverkan visa för unga i förorten att det går att göra något bra av sitt liv.

– Så bara för att du kommer från en förort innebär inte att dina chanser är helt uträknande. Det kommer vara hårt. Betydligt mycket hårdare än för någon som växer upp i miljöer med helt andra förutsättningar. Men det är inte omöjligt, och jag vill vara den där förebilden som visar att det inte är omöjligt. Om min medverkan kan bidra till att unga från förorten känner stolthet och inspiration så tror jag att det kan få positiva effekter även på lång sikt.

Zimzon - gladiatorn Delta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kolla in Zimzon som gladiatorn Delta nu på lördag kl 20 i tv4!

Publicerad i Afrosvensk, Media, Svarta/Afrosvenska män Taggar: , , , , , ,

Veckans intervju – Vic Bassey

Han har nigerianska rötter, har bott i 13 olika länder och har en unik inblick i den svenska dataspelsbranschen. För bloggen berättar Vic Bassey om sin bakgrund som dataspelsrecensent och vad han vill göra för att få in fler afrosvenskar i gamingindustrin.

Bild på Vic Bassey på dataspelsföretaget Paradox Interactives kontor, han står mot en vägg som har dataspel uppsatta på väggen

Namn: Vic Bassey


Ålder: 35 år


Uppväxt: i bland annat Storbritannien, Nigeria & USA


Aktuell som: Sales Manager & Copywriter på dataspelsföretaget Paradox Interactive, grundare av bloggen The Square och medlem av styrgruppen för projektet Diversi

 

 

 

 

 

Hur ser din personliga bakgrund ut?

– Jag föddes i Bolton i Storbritannien. Mina föräldrar kommer från Nigeria. Min far är från Kalaba och min mor kommer från Akwa Ibom. Men jag har egentligen inget minne av Bolton för jag växte inte upp där. Istället så har jag bott i många olika länder under min uppväxt.

Spännande, vad är bakgrunden till det?

– Det har blivit så eftersom mina föräldrar jobbar inom yrken som kräver, och möjliggör, mycket resande. Min mamma jobbar för ECOWAS (The Economic Community of West African States), som är lite av en underorganisation inom FN, och hon arbetar inom den del som sysslar med fred och säkerhet.

– Min pappa är tandtekniker och eftersom han är väldigt skicklig i sin yrkesutövning så har det också inneburit att det varit väldigt enkelt för oss som familj att flytta till olika länder där han har kunnat jobba.

Så vad har det här för betydelse idag när du ser tillbaka på din uppväxt?

– Det är lite lustigt, för ibland så är mina minnen av min uppväxt inte så tydliga men så helt plötsligt kan musik eller ett namn väcka ett minne till liv. Det händer för övrigt oftare ju äldre jag blir. Men det som hände under uppväxten var att vi flyttade till Nigeria och bodde där i några år, sen så flyttade vi till USA där jag också gick i skolan, vi bodde så klart också i England och även där gick jag i skolan. Men vi bodde också ett tag i Amsterdam i Holland.

– Totalt sett har jag bott i 13 olika länder, och då inkluderar jag inte länder som jag besökt eller där vi bott i under kortare perioder. Så det är lite klurigt för mig att säga exakt vad ”hem” är för mig. Faktum är dock att Sverige är det land som ligger närmast för mig att kalla för ett hem, eftersom Sverige är det land som jag bott längst tid i av alla de här 13 länderna.

Idag så jobbar du som Sales Manager och copywriter på gamingföretaget Paradox Interactive. Hur var din väg in till det här företaget och till data- och tv-spelsbranschen i stort?

– Paradox Interactive är ett väldigt unikt företag inom data- och tv-spelsbranschen för det är ett nischat företag. Företaget har funnits i 10 år och mitt arbete som sales manager är egentligen en ganska ny roll för mig. Det är en roll som jag vuxit in i, för jag har egentligen en bakgrund som recensent av tv- och dataspel. Innan jag började här på Paradox Interactive så jobbade jag bland annat som redaktör på organisationen Dataspelsbranschen (Swedish Games Industry) vilket gjorde att jag fick en väldigt stor inblick i hur branschen ser ut. För samtidigt som jag jobbade där så skrev jag också mycket om utvecklingen inom data- och tv-spelsindustrin. Jag skrev bland annat för NCB och Pocket Gamer.

– Men precis innan jag började här så jobbade jag för företaget Stardoll. Min chef där började här på Paradox och ville ha med mig hit. Så det var så jag kom in på det här företaget och det gav mig också möjligheten att arbeta ännu mer med den affärsmässiga delen av dataspelsindustrin.

Du är väldigt engagerad i mångfaldsfrågor inom dataspelsindustrin. Hur ser ditt arbete ut när det gäller det och hur ser din roll ut här på Paradox?

– Jag försöker verkligen lyfta upp arbetet för en större mångfald och en bättre representation. För om vi tittar på hur verkligheten ser ut inom branschen så är de flesta som jobbar inom den vita. Så som svart person i den här branschen blir du en frontfigur när det gäller sådana här frågor. Vilket för mig har inneburit att jag fått en position i branschen som gjort att många kommit till mig med frågor när det har behövt hjälp eller velat ha ett annat perspektiv när de till exempel utvecklat ett nytt spel. Så jag har suttit som jurymedlem i tävlingar för tv-spel och jag har också agerat mentor för en del independentbolag.

– Nu har jag varit här på Paradox i ett år och min roll här har bara växt. Förutom att jag är sales manager så har jag också ansvaret för att kontrollera vår copywriting, ja egentligen all text kring våra spel. Jag gör även del voiceovers/berättarröster till en del av våra trailers. Som ensamstående pappa till en son som älskar tv- och dataspel är det självklart ett väldigt roligt jobb att ha.

Det är en dröm för många tjejer och killar att jobba inom data- och tv-spelsindustrin. Men för icke-vita i allmänhet och kanske för afrosvenskar i synnerhet så kan det vara svårt att se att det finns plats för en själv när branschen är så homogen när det gäller bakgrund. Hur ser du på den utmaningen?

– Jag får ofta frågan hur man kommer in i branschen, särskilt med tanke på att den domineras av vita män. Men det man ska komma ihåg är att data- och tv-spelsbranschen bara funnits i omkring 40 år så det är en relativt sett ganska ny bransch. Den startades av vita män som definierade hur allt i spelen skulle se ut, alltifrån karaktärer till kön, vilket har inneburit att till exempel kvinnor blivit nedvärderade. Det är ju något som jag, och en hel del andra, försöker ändra på.

– Om man ser på min egen utbildningsbakgrund så studerade jag ekonomi och skulle börja på Manchesters universitet. Men jag hoppade av för jag fick en möjlighet att jobba som journalist för en liten lokaltidning. Det här var så klart inget som gladde min familj men det var något som jag verkligen ville göra. Så det jobbet ledde sin tur till jobb som tv-spelsrecensent, vilket till slut ledde mig till jobbet hos Dataspelsbranschen (Swedish Games Industry). Men det som jag alltid burit med mig är nog att jag velat motverka fördomarna om att svarta personer är lata. Så jag har alltid jobbat väldigt engagerat och jag har en stenhård arbetsdisciplin.

Men vilka steg tar branschen själv för att öka mångfalden?

– Det görs bland annat genom initiativet Diversi, som jag själv är inblandad i. Projektet har startats av Dataspelsbranschen (Swedish Games Industry) och flera av de största företagen inom data- och tv-spelsbranschen är också med i projektet. Det är ett långsiktigt projekt som bland annat syftar till att öka antalet kvinnor likväl som antalet icke-vita personer inom branschen. Det är faktiskt det första projektet i sitt slag i världen.

Vad vill du själv rent konkret göra i ditt arbete för en bättre och större representation inom dataspelsbranschen?

– Jag skulle verkligen vilja bygga ett nätverk av afrosvenska gamers. Det får gärna bestå av personer som har tydliga tankar och åsikter om den svenska dataspelsbranschen och om data- och tv-spel i stort.

Hur tror du att de senaste årens debatter om afrosvenskars situation, rasism och feminism kommer påverka utvecklingen inom data- och tv-spelsindustrin?

– Det är lite svårt att se än så länge. För just nu är branschen väldigt delad när de gäller de här frågorna. Det visar ju inte minst hela skandalen med Gamergate. Men den skandalen har också gjort att vi fått mycket stöd för Diversi-projektet. Gamergate-skandalen har nog också visat hur blind den här industrin är för de här frågorna. För en del väldigt inflytelserika personer inom dataspelsbranschen har ju till och med gått ut och sagt att de inte vill att någonting ska förändras inom branschen.

– De har sagt saker som ”Varför behövs det fler kvinnor”, ”Varför behöver vi bättre representation av rasminoriteter”. Men det har också funnits personer med stort inflytande som sagt att det borde vara självklart för en kommersiell bransch som dataspelsbranschen att skapa en så stor mångfald som möjligt. Så egentligen kan man säga att den här splittringen bara är en spegling av den splittring som vi ser i samhället generellt.

Hur stor är mångfalden inom själva Diversi-projektet?

– Jag tycker att Diversi är ett bra projekt men jag är också väldigt tacksam över att jag själv har en nyckelroll inom projektet. För jag vill inte att Diversi ska komma med en massa förslag från människor som själva inte har någon erfarenhet av diskriminering och rasism, och just nu är det ändå rätt många vita män som är inblandade i projektet. Så jag känner verkligen att jag måste vara engagerad i Diversi, för att säkerställa att det finns någon där som kämpar för dem som har afrosvensk bakgrund.

Till sist, vad tycker du är det viktigast att göra för att stärka den afrosvenska gemenskapen?

– Jag tycker det är viktigt att vi genom att jobba tillsammans, i organisationer som till exempel Afrosvenskarnas Riksförbund, kan börja förstå och uppskatta alla de skillnader och olikheter som finns emellan oss. Därför tycker jag Mentorsprogrammet inom Afrosvenska Akademin är så bra, för i det programmet möts afrosvenskar med olika typer av bakgrund.

– Men viktigaste är att vi inser värdet av enighet och av att jobba tillsammans. För om vi inte jobbar för varandra så finns det ingen annan som kommer att göra det.

Publicerad i Afrika, Afrikanska diasporan, Afrosvensk, Jobb, Svarta/Afrosvenska män, Veckans Intervju, Vithetsnorm Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Rödgrönrosa borde välja afrosvenskt

Svarta svenskar, icke-vita svenskar – vi är nyckeln i extravalet

Nyval (eller ja, extra val som det officiellt heter) i mars nästa år. Orsakat av ett rasistiskt parti och en Allians som blottlagt både sin makthunger och sin uppenbara nonchalans inför att de reproducerar samt stärker rasistiska strukturer i det svenska samhället. Men samtidigt erbjuder den här politisk krisen en stor möjlighet för de rödgröna (Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet) samt Fi att på allvar visa att de vill föra en politik för alla Sveriges medborgare. Därför är det dags för alla dessa fyra partier att vända sig till den del av befolkningen som drabbas värst av rasism, diskriminering och orättvisor i det svenska samhället:

Afrosvenskar/Svarta svenskar och övriga icke-vita svenskar

Varför då? Jo förutom att det är den självklara saken att göra om de som partier vill leva som de lär, så kan vi icke-vita svenskar vara nyckeln till att ge de rödgrönrosa en egen majoritet i riksdagen. För även om valdeltagandet i riksdagsvalet i september steg till 85,81 procent, om vi tittar på hela landet, så var det knappast resultatet om vi tittar på valdeltagandet i de bostadsområden där det bor många icke-vita väljare. En snabb sökning på valmyndighetens sajt visar på siffror mellan 55 och 70 procents valdeltagande i några av Sveriges förorter med stor andel icke-vita väljare.

Det här kan man se som ett enormt misslyckande av de politiska partierna i Sverige, och det är det ju självklart. Men det är också en enorm möjlighet för Stefan Löfven, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman. För här finns ju enormt många potentiella väljare, väljare som i det ordinarie riksdagsvalet stannade hemma. Säkerligen för att de tror att det inte spelar någon roll om, och på vilka, de lägger sin röst. 

Så nu, ni rödgrönrosa! Nu har ni en ypperlig chans att driva en antirasistisk politik på riktigt, samtidigt som ni ökar möjligheterna att kunna regera riket utan att behöva störas av ett rasistiskt parti, en rasistisk pöbel och en Allians som för länge sedan tappat sin moraliska kompass.

Så Stefan Löfven & Co, välj rätt, välj afrosvenskt!

Publicerad i Afrosvensk, Antirasism, Debatt, Politik, Rasism, Samhället Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Veckans intervju -Samson Beshir

Han är juridikstuderande och har hunnit vara medförfattare till afrofobirapporten. För bloggen berättar Samson Beshir om behovet av afrosvensk mobilisering och hur regeringens kunskapsinsats om Sveriges rasistiska historia borde se ut.

Samson Beshir

Namn: Samson Beshir


Ålder: 33 år


Uppväxt: i Irak och Småland


Aktuell som: Juridikstuderande och medförfattare till rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige”

 

 

 

 

 

Berätta lite kort om din personliga bakgrund.

– Jag är född och uppvuxen i Irak, har eritreanska föräldrar, och kom som flykting till Sverige hösten 1988. Vi var så kallade papperslösa flyktingar och sökte asyl efter några månader. Då blev vi temporärt placerade i en flyktingförläggning vid Odenplan och sedan så placerades vi i en flyktingförläggning nere i Småland.

– År 2001 flyttade jag till Stockholm eftersom en god vän hade fixat en praktikplats här åt mig som elevassistent men innan dess hade jag bott ett år i Jönköping och studerat på International Baccalaureate. Men jag gick faktiskt aldrig ut gymnasiet, jag fick inte gå kvar.

Vad berodde det på?

– Beroende på vem du frågar så kommer du nog få olika svar. Rektorn – en vit, konservativ, äldre man – hade vad jag förstår mandatet att neka elever att gå vidare om han ansåg att de inte var kapabla att klara av utbildningen. Under den här tiden gick jag igenom en jobbig period i mitt liv och hade därför en viss frånvaro från skolan. Det användes som ett skäl för att neka mig från att få fortsätta utbildningen, samtidigt fanns det elever med högre frånvaro som fick gå kvar.

– Min uppfattning är därför att det berodde på att jag kom i konflikt med en rektor som hade ett stort utrymme för godtycke i hans myndighetsutövning. Han var också vår historielärare och på lektionerna så kunde han till exempel säga att det var liberaler som Sverige hade att tacka den allmänna rösträtten för. Något som blev enkelt för mig att rätta honom på men han tog inte dessa rättelser särskilt bra. Under andra terminen kom beslutet där han nekade mig att fortsätta utbildningen och där han hävdade, i motsats till vad mina lärare och klassföreståndare sa, att jag inte skulle kunna klara av utbildningen. Beslutet tog hårt på mig och det kändes som att få benen undan sopade.

Vad blev vändningen för dig då?

– Det var praktiken som elevassistent här i Stockholm. Vilket är lite ironiskt med tanke på att jag inte fick gå klart gymnasiet.

Nu studerar du juridik på Stockholms universitet. Juridik är ett område som påverkar afrosvenskar på ett väldigt tydligt sätt, både direkt och indirekt. Hur vill du använda juridiken i ditt arbete för afrosvenskar?

– Anledningen till att jag sökte mig till juristprogrammet var att jag ville få en större insikt i samhällets strukturer och bättre förståelse för hur vi kan skapa samhällsförändringar. Med tiden har jag, till min besvikelse, förstått att utbildningens fokus nästan uteslutande ligger på tillämpning av gällande rätt, och att rättsvetenskapliga diskussioner om samhällsförändring har lite utrymme.

– Samtidigt är juridiken ett bra verktyg som jag är helt övertygad om att jag kommer använda i mitt engagemang för den afrosvenska gruppen. Det viktiga är att du kan hitta verksamheter där man kan arbete för, och med, de frågor som du brinner för, och där du inte behöver kompromissa för mycket med dina mål. Något som jag rent konkret skulle vilja använda utbildningen till är att ta in den ekonomiska biten in i den afrosvenska rörelsen. För där tycker jag att vi ibland brister, vårt beroende av projektpengar försätter oss alltför ofta oss i situationer där vi blir konkurrenter istället för kollegor. Det går heller inte arbeta med makt och demokrati utan att också beakta ekonomi.

Med din bakgrund som medförfattare till afrofobirapporten, vilka förslag förväntar du dig att den nya regeringen driver igenom utifrån den kartläggningen?

– Långsiktigt hänger det på civilsamhället, vilka som krav sätts och hur väl mobiliseringen sker kring kraven. Men enligt den nya regeringens budgetförslag ska det göras en bred kunskapsinsats när det gäller Sveriges rasistiska historia. Frågan är hur den kommer se ut. Utifrån vissa uttalanden kan förslaget vara i behov av åtgärder mot vissa brister. Till exempel så har det nämnts att det ska vara fokus på de senaste 100 åren. Ett sådant fokus skulle innebära att Sveriges roll i slavhandeln och stora delar av Sveriges roll i kunskapsproduktionen bakom rastänkandet skulle försvinna. Dessa delar är viktiga att inkludera för att kunna förstå hur rasismen kommer till uttryck idag.

Begreppet afrosvensk verkar vara svårt för en del svarta svenskar att acceptera och ta till sig. Vilka är dina argument för att det är ett användbart begrepp och hur bör begreppet förstås?

– Frederick Douglass sa ju ”Power concedes nothing without a demand. It never did and it never will”, och det är precis det som begreppet handlar om. Vi måste mobilisera oss för att kunna bli en maktfaktor i samhället, så att vi kan förändra våra livsvillkor. Afrosvenskar har väldigt olika bakgrunder, oavsett om vi tittar på modersmål, kultur eller var vi är födda. Så det finns väldigt mycket som skiljer oss åt. Men samtidigt så finns det något väldigt viktigt som binder oss samman i det svenska samhället och det är det faktum att vi utsätts för rasism utifrån att vi rasifieras som svarta. Det är kring det vi behöver mobilisera. Men det är också så att på grund av att ras (som social kategori) är ett begrepp som man i Sverige vill sopa under mattan, till och med ta bort ur den svenska lagstiftningen, så har vi svarta svenskar internaliserat en inställning där vi i stor utsträckning begränsar vår organisering efter etnicitet.

– Det vi behöver göra är att mobilisera oss mer kring hur vi diskrimineras, det vill säga ras, och vi behöver också prata mer om en maktordning som håller tillbaks oss, nämligen rasmaktsordningen. Det behöver i sin tur inte innebära att du ska behöva känna att du har en hundraprocentig gemenskap med varenda svart person i Sverige. Det är förstås inte det som är ändamålet utan ändamålet är att öka förståelsen för att vi som rasifieras som svarta svenskar stöter på likartade hinder. För att riva de här hindren så måste vi jobba tillsammans och därför behövs ett samlande begrepp. Det är så begreppet afrosvensk bör förstås.

Men vad behövs då för att svarta svenskar, som till exempel har karibiska-, nord- eller sydamerikanska rötter, ska kunna omfamna det här begreppet?

– Jag skulle vilja vända på det och lägga mer ansvar på oss som använder oss av begreppet. Det viktigaste är inte att omfamna begreppen i sig, oavsett om det är afrosvensk eller svart svensk. Poängen är istället att vi behöver arbeta mer kring människors faktiska levnadsvillkor. För samtalet kring situationen för svarta svenskar sker ganska ofta med frånvaro av dem som är mest drabbade av rasismens konsekvenser. Jag tror att om vi oftare talar i mer konkreta termer som människor kan koppla till sina egna vardagsliv så kommer ett begrepp som afrosvensk falla sig mer naturligt.

Mot bakgrund av detta, vad behövs för att vi ska få en större och starkare afrosvensk rörelse?

– Jag tror det behövs mer av en gräsrotsmobilisering, mer av en ”nerifrånupp”-mobilisering, inom det afrosvenska civilsamhället.

 

Läs också intervjuerna med de två övriga medförfattarna till rapporten ”Afrofobi. En kunskapsöversikt över afrosvenskars situation i dagens Sverige”, Tobias Hübinette och Victoria Kawesa.

 

Publicerad i Afrikanska diasporan, Afrofobi, Afrosvensk, Forskning, Ras, Rasism, Samhället, Svarta/Afrosvenska män, Utbildning, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Afrosvenska tips inför helgen

It’s been a long time, I shouldn’t have left you! Men ibland så kommer annat emellan, i mitt fall studierna. Misströsta dock inte bröder och systrar, bloggen är inte nedlagd och flera spännande  intervjuer väntar på att bli publicerade. På söndag så är till exempel ”Veckans intervju” tillbaka. Denna gång får vi möta juridikstudenten och medförfattaren till Afrofobirapporten, Samson Beshir.

Inom de närmaste veckorna så kan ni också se fram emot att få stifta bekantskap med en av få afrosvenskar som jobbar inom den svenska gaming-industrin, Vic Bassey. Jag har också passat på att intervjua min gamla chef, kultur- och musikentreprenören Andy Collins, som idag driver musikplattformen Scandinavian Soul.

Men redan imorgon så händer saker med afrosvenskt intresse. Afrosvenska Akademin gästar Socialistiskt Forum på ABF-huset i Stockholm (Sveavägen 41) och bjuder på en poddinspelning där den internaliserade rasismen hos svarta svenskar ska diskuteras. Poddinspelningen börjar kl 12.00 på lördag.

Afrosvenska_Akademin_folder

 

 

 

 

 

 

 

 

På samma event, Socialistiskt Forum, bjuder Rummet in till ett samtal om antirasistiskt solidaritet. Seminariet börjar kl 13.00 imorgon lördag.

Så besök och ta gärna del av eventen om ni har tid och lust, och glöm självklart inte att läsa intervjun med Samson Beshir på söndag.

Trevlig helg på er!

 

 

 

Publicerad i Afrofobi, Afrosvensk, Antirasism, Debatt, Event, Rasism, Samhället, Utbildning, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , ,

Veckans intervju – Solange Olame Bayibsa

Hon är Sveriges första afrosvenska ordförande i en kommunfullmäktigeförsamling. I en exklusiv intervju med ”All Afrosvensk Everythang” berättar Solange Olame Bayibsa om sina kongolesiska rötter, sin uppväxt i Bro och varför hon är väl förbered för sitt politiska ämbete.

Solange Olame Bayibsa

Namn: Solange Olame Bayibsa


Ålder: 27 år


Uppväxt i: Bro (Upplands-Bro kommun, Stockholms län)


Aktuell som: Sveriges första afrosvenska ordförande i en kommunfullmäktigeförsamling, ledamot för socialdemokaterna

 

 

 

 

 

Vi börjar som vanligt med den personliga bakgrunden. Hur ser din ut?

– Mina föräldrar kommer från Kongo, Demokratiska Republiken Kongo. Men jag är född i Tanzania och vi kom därifrån till Sverige som kvotflyktingar när jag var två år. Själva flyktingresan var ju inte så dramatisk, eftersom vi var kvotflyktingar, utan det var mer en väntan på om vi skulle bli antagna och till vilket land vi skulle komma.

– När vi sedan kom hit så var mycket redan ordnat och vi fick vänta på att någon kommun skulle ta emot oss. Det blev Upplands-Bro och jag har bott där sedan dess.

Hur var uppväxten i Upplands-Bro?

– Vi hamnade i ett område där vi inte var ensamma, utan det var många som delade liknande historier. Sedan var det ju inte många afrosvenskar som bodde där överhuvudtaget men jag hade ändå många rasifierade runt omkring mig. Området var dock ganska isolerat för det fanns inget pendeltåg ut dit på den tiden, så det var inte så många som valde att flytta ut dit.

– Nu är det helt annorlunda och det bor många fler afrosvenskar där. Men uppväxten har präglat mig eftersom jag inte vuxit upp med många afrosvenskar och vi har heller ingen släkt här i Sverige. Min familj fick släkt ute i Europa ganska nyligen sedan.

Hur stor är det din familj här i Sverige?

– Jag har fyra syskon och de är alla födda här i Sverige. Så jag är äldst i syskonskaran.

Du har nyligen blivit vald till ordförande för kommunfullmäktige i Upplands-Bro kommun. Men hur ser bakgrunden ut till ditt politiska engagemang?

– Jag har alltid känt att jag måste vara en del av förändringen, inte bara sitta och vänta på att någon annan ska göra det åt mig. Det har alltid varit en del av min personlighet. Så när jag har engagerat mig i något så har jag också alltid gått ”all in” i det hela. Jag var till exempel väldigt aktiv inom basket när jag växte upp, inte bara så coach utan också genom att döma matcher och jag satt också i föreningsstyrelser.

– Men jag bestämde mig så småningom för att börja engagera mig politiskt, kanske i lite senare ålder än ändra. Jag började när jag var runt 18-19 år, många andra började när de var 13-14 år.

Jag tänkte precis säga att 18-19 årsåldern lät tidigt men det kanske det inte är inom socialdemokratin?

– [skratt] Nej, jag upplevde det som att det var sent. Många hade redan etablerat relationer inom politiken och kände varandra sedan Unga Örnar. Men det jag gjorde var att läsa på om olika partier, för det var inte självklart att jag skulle hamna hos socialdemokraterna men jag visste ändå vilken typ av värderingar jag hade. Så det blev till slut att jag valde att engagera mig i SSU.

Vilka frågor är det som intresserar dig inom politiken och vilka frågor vill du driva inom socialdemokratin?

– Den senaste tiden så har intresset kring frågor som rör strukturell rasism vuxit men innan dess så var jag främst inriktad på feminism. Så det är främst jämställdhetsfrågor som intresserar mig. Men också utbildnings- och skolfrågor. För jag ser utbildning som ett av de viktigaste verktygen att jämna ut skillnader i samhället.

Vilka förändringar skulle du vilja se inom utbildningsområdet?

– Det viktigaste är att den ska vara likvärdig. Så det ska inte spela någon roll vilket område man bor inom eller i vilken skola man går. Det ska inte påverka din framtid.

– Idag ser vi ju att barn som har föräldrar som inte är välutbildade hamnar väldigt långt efter. Den utvecklingen vill ju jag självklart stoppa.

Nu kommer det en fråga som jag är lite kluven inför att ställa men eftersom situationen ser ut som den gör inom politiken så känner jag ändå att jag måste ställa den. Hur är det att vara afrosvensk politiker, både rent generellt och inom socialdemokratin?

– Utifrån båda perspektiven så sticker man verkligen ut.

Är det då något som du känner att du måste förhålla dig till eller som du vill förhålla dig till?

– Jag känner mer och mer att jag vill förhålla mig till det. För jag tycker det är viktigt att ta med min bakgrund och de upplevelser jag bär på, in i politiken.

Hur påverkar det här dig i ditt arbete som politiker?

– Jag märker ju av att vi inte är många afrosvenskar inom politiken. Men också genom kommentarer som ”vad kul att just du vill engagera dig politiskt, att just du är här”.

– Jag har ju tre faktorer som påverkar mig inom politiken. Det är att jag är ung, kvinna och rasifierad. Det är med att jag är ung förändras ju naturligt med tiden, att jag är kvinna får lite mindre betydelse i takt med att jämställdheten inom politiken ökar men att jag är rasifierad kommer påverka mitt politiska liv under väldigt lång tid framöver.

På grund av dålig representation av rasifierade inom politiken?

– Ja precis. Men sedan så är det klart att de här tre faktorerna kan vara en fördel ibland. För i vissa sammanhang lyfts jag fram, just för att jag är en ung rasifierad kvinna. Jag tycker nog att det kan vara positivt att det görs, eftersom det finns så få rasifierade inom politiken.

– Sedan har jag aldrig känt att partiet har kompromissat med den jag är och mina kunskaper. Ta till exempel detta med att jag blivit vald till ordförande i kommunfullmäktige. Jag har ju suttit i 4 år som andre vice ordförande redan, så jag är väl förbered för den här posten.

För de afrosvenskar som inte har anknytning till Upplands-Bro, beskriv hur kommunen ser ut?

– Jag har ju mest erfarenheter från Bro och där kommer jag ifrån ett område som mest består av hyresrätter, där de finns flest rasifierade, arbetarklass helt enkelt. Jag tycker det är viktigt att använda klassbegreppet.

– Men det är en ganska lantlig kommun. Många ungdomar kanske upplever att det inte finns så mycket att göra men nu som vuxen så känner jag att det faktiskt finns väldigt många aktiviteter för ungdomar. Det finns Ungdomens Hus och det finns fritidsgårdar i både Kungsängen och Bro. Det gäller bara att få ungdomarna att ta sig dit.

I Upplands-Bro så har det ju efter valet blivit en koalition mellan S, MP, C och KD. Det är ju väldigt intressant utifrån flera olika aspekter, särskilt med tanke på resultatet av riksdagsvalet och den regeringsbildning som skett. Hur ser du på koalitionssamarbetet i er kommun?

– Politik på kommunal nivå skiljer sig väldigt mycket från politik på riksplanet. Jag skulle säga att det handlar mer om personkemi och det har också varit avgörande för att konstellationen blivit så här i vår kommun, dvs. vilka kan man tänka sig att samarbete med som parti. Inte bara utifrån politiken utan också utifrån vilka som är engagerade i respektive parti.

– Men det viktigaste för oss har ju varit att inte ge SD makten som vågmästare i kommunfullmäktige. Väljarna har ju gett oss det här valresultatet så vi har ju försökt hitta den bästa lösningen.

Du nämnde Sverigedemokraterna. Det blir ju lätt så i den politiska diskussionen att de blir symbolen för rasismen. Samtidigt så visade ju bland annat afrofobirapporten att rasismen som drabbar afrosvenskar är så mycket mer än enbart Sverigedemokraterna. Vad tänker du som politiker att så mycket i diskussionen om rasism, framförallt i media, är kopplad till SD istället för ett bredare perspektiv?

– Jag tänker framförallt på de här kampanjen som kom dagen efter valet, ”vi är de 87 procenten”. Ok, 87 procent röstade inte på SD men det betyder inte att de här 87 procenten inte använder sig av rasistiska verktyg i sin vardag.

– Problemet med att folk inte tar hänsyn till den strukturella rasismen är att den allt som oftast är omedveten. Den innehåller beteenden som bara ligger där, som folk reproducerar utan att tänka efter. Det är därför jag tycker det är så bra att debatten om afrosvenskars situation har lyfts upp och att vi pratar om det. Jag tycker inte vi ska ge upp, utan jag är glad att vi kämpar på, trots all den kritik som vi får från olika håll.

Vilka saker skulle du själv vilja lyfta fram när det gäller afrosvenskars, och andra rasifierades, situation?

– Jag läste ju din senaste intervju, som du gjorde med Amie Bramme Sey, och jag håller med henne i det hon säger angående representation. Det är så viktigt att vi finns med i alla led. Hon pratade ju till exempel om representationen inom radio, och då inte bara om de som hörs i programmen utan också de bakom produktionen.

– Ta till exempel den här restaurangen, Kåken, som använde n-ordet som namn på en av sina bakelser. Om de hade haft den rätta representationen i alla led så hade den där situationen aldrig uppstått. Så representation är superviktigt. Överallt.

Mot bakgrund av det, vad kan Socialdemokraterna göra för att öka representationen av afrosvenskar inom partiet?

– Vi kan, och behöver, göra jättemycket. Men det krävs också att vi afrosvenskar går in och tar plats.

– Jag tror att vi rasifierade som är aktiva, och som i viss mån är offentliga personer, har ett väldigt stort ansvar att sänka trösklarna för att andra rasifierade ska engagera sig politiskt. Det vill säga, att visa att man inte behöver kunna allt från början för att kunna engagera sig.
Jag kunde inte allt när jag gick med i SSU, utan jag lär mig hela tiden och som person kan du aldrig bli fullärd.

Publicerad i Afrosvensk, Icke-vit, Politik, Rasism, Samhället, Svarta/Afrosvenska kvinnor, Veckans Intervju Taggar: , , , , , , , , , , , , , , ,

Veckans intervju – Amie Bramme Sey

Ni hör henne i Sveriges Radio Metropol och ni har läst hennes debattartiklar. Nu berättar programledaren Amie Bramme Sey om hur journalistkarriären startade, styrkan hos afrosvenska kvinnor, och drömmen om att bli sin egen chef. 

Amie Bramme Sey

Namn: Amie Bramme Sey


Ålder: 27 år


Uppväxt: på Södermalm (Stockholm)


Aktuell som: Journalist och programledare på Sveriges Radio Metropol 93,8

 

 

 

 

 

 

 

Hur ser din personliga bakgrund ut?

– Jag är uppvuxen på Södermalm i Stockholm tillsammans med min mamma, min storasyster Fatima och min lillebror Noah. Min mamma hade en butik på Söder när vi var små, som hette Boutique Afrique. I den sålde hon tyger, trummor och smycken från Västafrika. Eftersom hon var ensamstående mamma så var jag och mina syskon väldigt ofta i butiken. I och med att min mamma drev sitt företag själv så åkte hon ofta till Gambia och vi följde med ungefär en gång om året. Men jag har aldrig haft någon närmare kontakt med våra släktingar i Gambia, förutom de gånger då vi varit där.

– På Söder så bodde vi i ett kollektivhus tillsammans med 80 andra familjer. Men eftersom det var ett sådant stort hus så bodde vi ju inte som en ”hippiefamilj”.

Du jobbar idag som journalist och programledare på Sveriges Radio Metropol. Hur startade din karriär som journalist?

– Jag studerade lite strökurser efter gymnasiet men märkte att universitets- och högskolestudier inte passade mig, för jag har väldigt mycket problem med koncentrationen. Sen så kom jag dock in på en journalistutbildning på Södertörns Högskola och trodde att det skulle vara den stora förändringen för mig. Men det gick inte bra med studierna där heller.

– Under den utbildningen så fick jag dock chansen att besöka SR Metropol som gäst för att prata lite om Rättviseförmedlingen, som jag var volontär hos. Då insåg jag att radio var superroligt. Precis innan det här hade vi också haft en liten radiokurs på utbildningen. Det var den enda kurs som jag verkligen klarade perfekt. Eter det här så fick jag komma tillbaka till Metropol som panelgäst lite då och då, och hade turen att få veta från en tjej som jobbade på kanalen att de skulle söka en researcher. Så då sökte jag tjänsten innan de gick ut med den, fick gå på intervju dagen efter, och på måndagen veckan efter intervjun fick jag börja jobba.

Hur ser en vanlig arbetsdag ut för dig?

– Jag brukar komma in vid kl. tio och då är allting bokat för hur dagen ska se ut, för vi bokar våra sändningar en vecka i förväg normalt sett. Så då kollar jag in vilka gäster vi har, ringer och pratar med dem, och läser på vad min researcher har skrivit för upplägg för intervjuerna. Sen så kompletterar jag det med lite egna grejer samt kollar upp aktuella nyheter och samtalsämnen för dagen, ifall det har hänt någonting stort exempelvis.

– Sedan, vid halv två ungefär, så går jag ner till studion och börjar förbereda för sändning. På Metropol så sköter ju vi journalister hela sändningen själv, direkt från ett kontrollbord. Vi har ingen sändningstekniker som man har när man sänder på P1 exempelvis. Så prick klockan två drar vi igång sändningen och sänder hela eftermiddagen fram till kl. 5. Det är så en typisk arbetsdag ser ut för mig.

Vilka är de mest intressanta jobben att göra som programledare?

– Det mest givande är att träffa personer som har en intressant historia och kan berätta om sitt liv på ett öppet och ärligt sätt.

Vad är journalistikens viktigaste uppgifter enligt dig?

– Jag jobbar ju inom public service och vi har ju krav på oss att vi ska vara väldigt balanserade. Det är så klart jätteviktigt, speciellt inför en sådan sak som riksdagsvalet som var nyss. Så det handlar mer om att få in gäster som kan ge lyssnarna olika perspektiv än att jag ska få ut mina åsikter. För det får jag ju inte, i alla fall inte mina politiska åsikter.

– Journalistik ska ju granska makten och spegla samhället. Men det är klart att det finns en problematik i det eftersom mediehusen, både public service och de privata, ser ut som de gör rent generellt.

Diskussionerna om rasism och afrofobi har varit många det senaste året. Vilken roll tycker du medierna, och då särskilt public service, bör spela när det gäller arbetet emot rasism och afrofobi?

– Medierna spelar en stor roll. Om man tittar på olika undersökningar om vilket förtroende svenska folket har för olika medier så hamnar Sverige Radio alltid högt upp, så det är klart att det är viktigt hur public service hanterar sådana här frågor. Sen innehåller de här frågorna många olika aspekter. Det handlar både om representationen bland de anställda inom media men också om vilka som skildras i media och hur dessa personer framställs.

– Jag upplever att många stora mediehus kämpar, på olika sätt, för att nå ut med ett antirasistiskt budskap men samtidigt så finns det en vithetsnorm internt inom företagen. Förhoppningsvis så kommer detta förändras, för jag tror att det skulle påverka vilka bilder som medierna rent generellt för ut om olika människor och grupper i samhället.

Hur ser du, både privat och som journalist, på begreppet afrosvensk?

– Jag tycker det är ett jätteviktigt begrepp. Det visade inte minst afrofobirapporten. För det är ju viktigt att kunna belysa olika grupper i samhället. I afrofobirapporten så kunde man ju för första gången egentligen se hur situation såg ut för olika kategorier inom den afrosvenska gruppen, till exempel afrosvenska män. Så det är ett väldigt användbart begrepp när man till exempel pratar om rasism.

– Men jag personligen definierar inte mig som afrosvensk, det är inte så viktigt för mig. Fast det handlar också om i vilka olika rum jag befinner mig. När jag till exempel är på ett event som Afrosvenskarnas Riksförbund anordnar så känns det väldigt mäktigt att veta att majoriteten som är på eventet faktiskt är afrosvenskar.

Det där är väldigt intressant. Jag kan uppleva att många rasifierade som jobbar inom kulturområdet (t ex artister, skådespelare, journalister) aktar sig för att definiera sig själva som rasifierade, i vårt fall som afrosvensk. Men det blir ju nästan som en signal till andra personer att om du som rasifierad vill jobba inom kulturen så bör du inte ”skylta med” din rasifiering. Det känns ju i sin tur lite konstigt om man faktiskt vill öka representationen av rasifierade inom det här området?

– Absolut, jag förstår exakt vad du menar och det är just därför jag tar upp detta med att man definierar sig på olika sätt beroende på vilka rum man befinner sig i.

– För det finns ju två sidor av det där myntet. Du kan självklart komma in som rasifierad på ett företag för att du är kompetent samtidigt som företaget vill förbättra representationen av olika grupper. Men jag tror också att det är lätt att du som rasifierad oroar dig för att du ska ses, eller bli utnyttjad, som ett alibi. Så det är ett dilemma som många rasifierade nog känner sig tvungna att förhålla sig till.

Som afrosvensk/rasifierad journalist, vilka konkreta åtgärder eller förändringar skulle du vilja se för att öka representationen av rasifierade, särskilt afrosvenskar, inom media?

– Det handlar i grunden om rekryteringen, för det ger ringar på vattnet. Varje rekrytering ökar ju ett företags kontaktnät och det underlättar ju sedan vid nästa rekrytering. Men sedan så handlar det ju också om att människor inspireras. Om någon som är rasifierad ser att jag jobbar på Sveriges Radio så påverkar det förhoppningsvis den personen. För om man bara ser vita människor jobba med t ex radio så kanske man som rasifierade lätt tänker att ”det blir nog inte så lätt för mig att komma dit”.

Du, liksom många andra unga afrosvenska kvinnor, har engagerat dig i frågor som rör antirasism och feminism. Vilka erfarenheter och styrkor hos afrosvenska kvinnor tror du det är som gör att ni har lyckats flytta fram era positioner inom den antirasistiska och feministiska rörelsen?

– Jag tror det handlar om att du utsätts för flera olika förtryck om du är kvinna och afrosvensk, plus att klassaspekten alltid finns med också. Så du blir ju en expert på förtryck, utifrån dina egna erfarenheter. Sen kanske du personligen inte har behövt drabbas av alla dessa olika förtryck på ett konfrontativt sätt men du har ofta ett nätverk av rasifierade kvinnor runt dig som upplevt samma saker som du själv. Så jag tror att många av de afrosvenska kvinnorna vi ser, som är framstående inom den här rörelsen, helt enkelt är trötta på att utsättas för förtryck i sin egen vardag. För är det inte det ena förtrycket, så är det tyvärr det andra.

– För mig var det så att jag först upptäckte feminismen, mer än antirasismen. Jag tror det beror på att rasism är så vanligt att man har blivit så van vid den att man knappt ser den. Men feminismen var ett annat sorts uppvaknande för mig, och efter det så upptäckte jag också den antirasistiska feminismen, alltså ”black feminism”. Sen så har det ju blivit så att i Sverige, särskilt i Stockholm, så är det ju ett antal afrosvenska kvinnor som tar mycket plats och det känner ju man sig väldigt stärkt av.

Om vi vänder blicken mot oss afrosvenska män, vad tycker du vi behöver göra, och tänka på, för att ”catcha” upp och joina er i kampen?

– [skratt] Upplever du att ni ligger efter?

Ja, litegrann faktiskt, för även om det finns en hel del manliga ”veteraner” inom den afrosvenska rörelsen så ser ju jag inte så många unga afrosvenska män i den antirasistiska debatten.

– Jag tror det beror på två olika saker. Inom feminismen finns det ett systerskap, så sekunden du säger att du är feminist så kommer väldigt många ta in dig och backa upp dig. Det känns inte som om motsvarande grej existerar bland svarta män. Afrosvenska kvinnor har sett att den allmänna feminismen är väldigt problematiskt och egentligen bara är omfattar vita kvinnor. Så genom att lyfta upp ”black feminism” så har vi blivit ännu mer sammansvetsade och starka.

– Den andra delen tror jag är att vi afrosvenska kvinnor har fler saker som binder ihop oss och då får vi också fler ingångar till den antirasistiska feminismen. Ta till exempel detta med hår, det blir ju en ingång för oss afrosvenska kvinnor eftersom det är en av sakerna som vi kan ”bonda” över och skapa våra egna rum för. Jag vet inte riktigt om ni afrosvensk män är lika bra på att skapa era egna rum och på att prata med varandra.

Vilka historier skulle du vilja höra mer om i media när det gäller afrosvenska kvinnor?

– Jag skulle tycka det var intressant att höra mer om afrosvenska kvinnor som har en liknande bakgrund som jag själv, dvs. som är mixed och som har en vit förälder och en svart förälder. Särskilt som jag upplever, bland de som jag känner, att många har haft en frånvarande pappa. Det är intressant att höra hur det påverkar dig som person.

– Sen tycker jag också att det är intressant att höra de historier som man kan se på Instagramkontot Svart Kvinna. Alla de historierna är ju värda att belysas ännu mer, just för att de förminskas hela tiden av samhället.

Vad har du för planer inför framtiden avseende din journalistkarriär?

– En dröm jag har, även om jag älskar mitt jobb här på Sveriges Radio, är ju att jobba på en arbetsplats där ingen ifrågasätter att rasism finns, vad rasism är, eller en arbetsplats där det inte är något speciellt med att vara feminist. Det är ju min grunddröm.

– Någon gång i framtiden skulle jag också vilja ha ett eget produktionsbolag. Så att jag kan vara min egen chef.

Publicerad i Afrosvensk, Antirasism, Black feminism, Icke-vit, Kultur, Media, Rasism, Svarta/Afrosvenska kvinnor, Veckans Intervju, Vithetsnorm Taggar: , , , , , , , , , , , , ,

Tankar och intryck från Black is the New Black

Gårdagens stora event i Filmrummet, Black is the New Black, innehöll egentligen för många punkter och för många inspirerande människor för att rättvist kunna sammanfatta i ett blogginlägg. Men om jag ska nämna några höjdpunkter så blir det bland annat när Barakat Ghebrehawariat, i panelsamtalet om skiftande perspektiv inom kulturutövande och kulturproduktion, betonade vikten av att institutioner och organisationer måste se till att sätta upp jämlikhetsplaner med konkreta mål som är mätbara och helst juridiskt bindande.

Andra medverkande som gjorde ett starkt intryck var performanceartisten Francine Agbodjalou, som i sitt performance involverade oss alla i publiken genom en mycket uppskattad danslektion. Ett lektion som handlade lika mycket om normer inom dans, och exkluderingen av svarta kroppar, som själva rörelserna som vi gjorde. Vi fick också fylla i ett ”teflontest-Bingo”. Ett test där man utifrån sin yrkesbakgrund skulle fylla i hur ofta man upplevde friktion i sin yrkesutövning på grund av normer kring exempelvis hudfärg, sexualitet eller klass. 

Teddy Goitom och Senay Berhe från Stocktown medverkade också under dagen och presenterade både bakgrunden och framtiden för deras nyligen lanserade projekt Afripedia.

Ett annat mycket spännande projekt som vi fick ta del av var regissören Theresa Traore Dahlbergs kommande dokumentärfilm ”Ouaga Girls”, som handlar om ett par unga kvinnor i Burkina Faso som studerar till bilmekaniker.

Judith Kiros och Valerie Kyeyune Backström från Rummet medverkade också i två olika panelsamtal, och bidrog (som vi läsare av deras texter är vana vid) med kloka ord och tankar om perspektiv som ej bör glömmas bort. Judith Kiros tog bland annat upp frågan om det verkligen kan betraktas som normbrytande att lyfta upp den afrikanska medelklassens bild av Afrika som kontinent. Hennes eget svar på den frågan var att det möjligen är det, men antagligen inte om man ser frågan utifrån ett globalt perspektiv.

Störst intryck på mig under eventet gjorde dock Johannes Anyuru med sin högläsning ur hans egen bok ”En storm kom från paradiset”. Jag tror nog inte att jag var ensam i publiken om att känna starka (och för min egen del, jobbiga) känslor välla upp ur bröstet. Så tack för den högläsningen Johannes Anyuru. Det var en kort läsning men det var tio minuter som jag tror att många av oss som var där kommer att bära med oss väldigt länge.

Filmrummet - Black is the New Black

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sist men inte minst så måste jag givetvis tacka för det initiativ som Baker Karim har tagit genom att skapa detta event. Jag hoppas på flera liknande event i framtiden och jag räknar med att Svenska Filminstitutet, liksom alla andra kulturinstitutioner i Sverige, nu bör förstå att behovet av att presentera andra bilder än de rådande stereotyperna om afrosvenskar likväl som afrikaner är enormt stort och att en sådan förståelse bör återspeglas, både i det arbete man bedriver och i representationen bland medarbetare och chefer.

 

Publicerad i Afrika, Afrikanska diasporan, Afrosvensk, Event, Film, Kultur, Musik Taggar: , , , , ,

Bloggen kollar in Black is the New Black

Idag så kommer jag vara med på Svenska Filminstitutets seminarium Black is the New Black. Initiativtagare till eventet är långfilmskonsulenten Baker Karim och under dagen så kommer vi seminariedeltagare få chansen att lyssna på afrosvenska kulturpersonligheter som till exempelvis Valerie Kyeyune Backström, Judith Kiros, Teddy Goitom, Senay Berhe och Barakat Ghebrehawariat

Heldagsseminariet kommer bland annat ta upp vilka bilder av Afrika och afrikanska kulturskapare som den svenska filmpubliken får möta, och lyfta fram konstnärskap som bryter med rådande stereotyper.

Evenemanget är fullsatt (föranmälan krävdes) men räkna med en rapport från dagens event imorgon här på bloggen.

Publicerad i Afrika, Afrikanska diasporan, Event, Kultur, Musik Taggar: , , , , , , , , , , , ,